Pengar
Jag har suttit och räknat lite på min framtid. Räknat framtid i pengar. Hur min ekonomi kommer se ut det närmaste året.
Och herregud. Jag behöver ett jobb.
Om jag har räknat rätt så har jag 50.000 att punga ut med nästa år. Körkort, studenten och sen bartenderskolan. Min mamma vägrar hjälpa till, det sa hon samma dag som jag flyttade från henne och började skolan där pappa bor. "Nu är du hans ansvar, även ekonomiskt, jag kommer inte ge din dina undansparade körkortspengar förrän du har flyttat därifrån." Japp, det var så hon sa och eftersom att det är ganska svårt att hitta bostad som studerande så har jag fått vinka hejdå till mina körkortspengar och betala det själv. För körkort måste jag ha, även om jag bor hemma.
Så ja. Nu sitter jag här och tittar på min lista. Jag har lite olika alternativ, men jag tänker inte hoppa över en av dessa tre saker. Det är min framtid och framtid kostar tydligen pengar.
(bilden är från tjanapengar.blogspot.com)
Och herregud. Jag behöver ett jobb.
Om jag har räknat rätt så har jag 50.000 att punga ut med nästa år. Körkort, studenten och sen bartenderskolan. Min mamma vägrar hjälpa till, det sa hon samma dag som jag flyttade från henne och började skolan där pappa bor. "Nu är du hans ansvar, även ekonomiskt, jag kommer inte ge din dina undansparade körkortspengar förrän du har flyttat därifrån." Japp, det var så hon sa och eftersom att det är ganska svårt att hitta bostad som studerande så har jag fått vinka hejdå till mina körkortspengar och betala det själv. För körkort måste jag ha, även om jag bor hemma.
Så ja. Nu sitter jag här och tittar på min lista. Jag har lite olika alternativ, men jag tänker inte hoppa över en av dessa tre saker. Det är min framtid och framtid kostar tydligen pengar.
(bilden är från tjanapengar.blogspot.com)
Ny design!
Så... nu har jag suttit och pillat med designen hela dagen. Nu får den minsann vara klar.
Tänkte göra en lite gladare än den jag hade innan, men jag vet inte vad jag tycker än. Denna känns så himla mainstream.. Känns som att man verkligen inte kommer komma ihåg min blogg via designen för man redan har sett tusen likadana. Eller? Vad tycker ni?
Såhär såg den förra ut..
Tänkte göra en lite gladare än den jag hade innan, men jag vet inte vad jag tycker än. Denna känns så himla mainstream.. Känns som att man verkligen inte kommer komma ihåg min blogg via designen för man redan har sett tusen likadana. Eller? Vad tycker ni?
Såhär såg den förra ut..
Min kusin.. Fan
Jag har faktiskt lyckats tränga undan en sak som hände i lördags. Min pojkvän försökte nog försiktigt prata om det med mig efter att vi hade träffat henne, men jag ville bara inte, visste inte vad jag skulle säga.
Men eftersom jag ska vara 100% ärlig på bloggen, och försöka vara så öppen som möjligt för både mig själv och er kring hur jag känner inför saker så är det väl bara till att börja skriva.
I lördags träffade jag min kusin. Jag var helt oförberedd, men helt plötsligt på tågstationen i stan, hoppade hon på mig bakifrån och sa hej. Allt i mitt huvud bara blev fucked.
Ni som har läst min blogg ett litet tag vet hur jag känner för min kusin, och ungefär vad som har hänt, och om inte så kan ni läsa om det här.
Där stod hon trots allt framför mig, helt fri från det "fängelse" jag trodde hon befann sig i. Och hon såg ut som skit.
Självklart vill jag inte säga så om min egen kusin, men hon hade ful frisyr med halva håret i skrikrosa, orange smink, lösögonfransar, en konstig svart prick som nog skulle föreställa ett födelesmärke på kinden, och massor av rouge.
Dessutom pratade hon så annorlunda. Helt plötsligt har min genom-svenska kusin börjat bryta lite, prata sjukt mycket mörkare med rösten och dessutom använda konstiga uttryck som svar på frågor.
Hon berättade att hon hade blivit flyttad från olika ställen, men att hon "snörade" (förskte hänga sig) varje dag, och hade skurit sig en jäkla massa. Och hon berättade det som att det var helt normalt. Men nu var hon ute för att hon hade haft ett gott uppförande och var på jakt efter sin ex-pojkvän som var elak. Men hon ville ändå träffa honom och prata eftersom att han hade sett så söt ut när hon hade fått syn på honom.
Och jag började må illa. Jag ville ge henne örfilar, säga till henne att skärpa sig, tvätta av sitt äckliga smink, prata normalt och rufsa till den där fula, platta frisyren. Jag ville skrika att det fan inte är normalt att försöka hänga sig, och att man fan inte pratar om det i slang. Jag ville säga till henne att hon måste förstå att hon inte kan fortsätta såhär, att hon måste fatta att hon måste ut därifrån, att hon måste förstå varför de ser henne som sjuk. Jag ville prata vett i henne, ta med henne hem, gömma henne och prata tills hon blev normal igen.
Men där stod vi, som två bekanta som inte träffats på ett tag och pratade i all trevlighet om hennes sjuka sätt att se på världen. Min pojkvän stod bredvid, men sa ingenting. Köpte bara ut cigg till henne när hon frågade. Sedan skulle hon ut och leta efter den där pojkvännen och kedjeröka.
Och jag gick därifrån med ångesten skakandes i mig. Vem fan är denna människa? Hon kommer ju för fan aldrig bli den hon var. Hon är inte en av dem som kommer kunna skriva böcker om sin sjuka ungdomstid som zebraflickan eller liknande. Hon är min kusin, men hon är inte min kusin.
Och jag vet inte vad jag ska säga till folk runtomkring eller vad jag ska göra. Min kusin skulle lika gärna kunnat vara död. Absolut inte för att jag önskar henne något ont, utan jag menar att den personen jag mötte är lika lite min kusin som någon random på stan. Och jag har förlorat. Vi har förlorat. Och jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra. Fan.
Men eftersom jag ska vara 100% ärlig på bloggen, och försöka vara så öppen som möjligt för både mig själv och er kring hur jag känner inför saker så är det väl bara till att börja skriva.
I lördags träffade jag min kusin. Jag var helt oförberedd, men helt plötsligt på tågstationen i stan, hoppade hon på mig bakifrån och sa hej. Allt i mitt huvud bara blev fucked.
Ni som har läst min blogg ett litet tag vet hur jag känner för min kusin, och ungefär vad som har hänt, och om inte så kan ni läsa om det här.
Där stod hon trots allt framför mig, helt fri från det "fängelse" jag trodde hon befann sig i. Och hon såg ut som skit.
Självklart vill jag inte säga så om min egen kusin, men hon hade ful frisyr med halva håret i skrikrosa, orange smink, lösögonfransar, en konstig svart prick som nog skulle föreställa ett födelesmärke på kinden, och massor av rouge.
Dessutom pratade hon så annorlunda. Helt plötsligt har min genom-svenska kusin börjat bryta lite, prata sjukt mycket mörkare med rösten och dessutom använda konstiga uttryck som svar på frågor.
Hon berättade att hon hade blivit flyttad från olika ställen, men att hon "snörade" (förskte hänga sig) varje dag, och hade skurit sig en jäkla massa. Och hon berättade det som att det var helt normalt. Men nu var hon ute för att hon hade haft ett gott uppförande och var på jakt efter sin ex-pojkvän som var elak. Men hon ville ändå träffa honom och prata eftersom att han hade sett så söt ut när hon hade fått syn på honom.
Och jag började må illa. Jag ville ge henne örfilar, säga till henne att skärpa sig, tvätta av sitt äckliga smink, prata normalt och rufsa till den där fula, platta frisyren. Jag ville skrika att det fan inte är normalt att försöka hänga sig, och att man fan inte pratar om det i slang. Jag ville säga till henne att hon måste förstå att hon inte kan fortsätta såhär, att hon måste fatta att hon måste ut därifrån, att hon måste förstå varför de ser henne som sjuk. Jag ville prata vett i henne, ta med henne hem, gömma henne och prata tills hon blev normal igen.
Men där stod vi, som två bekanta som inte träffats på ett tag och pratade i all trevlighet om hennes sjuka sätt att se på världen. Min pojkvän stod bredvid, men sa ingenting. Köpte bara ut cigg till henne när hon frågade. Sedan skulle hon ut och leta efter den där pojkvännen och kedjeröka.
Och jag gick därifrån med ångesten skakandes i mig. Vem fan är denna människa? Hon kommer ju för fan aldrig bli den hon var. Hon är inte en av dem som kommer kunna skriva böcker om sin sjuka ungdomstid som zebraflickan eller liknande. Hon är min kusin, men hon är inte min kusin.
Och jag vet inte vad jag ska säga till folk runtomkring eller vad jag ska göra. Min kusin skulle lika gärna kunnat vara död. Absolut inte för att jag önskar henne något ont, utan jag menar att den personen jag mötte är lika lite min kusin som någon random på stan. Och jag har förlorat. Vi har förlorat. Och jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra. Fan.
Rave fest!
Igår var nog en av de coolaste, grymmaste och skönaste nätter i mitt liv. Jag var på mitt livs första rave.
'
Jag hade ingen aning om var jag skulle, ingen aning om vad som väntade eller ens vem som höll i festen. Allt jag och mina vänner hade var ett telefon nummer man skulle ringa och lyssna på en kvinnoröst som stelt gav en krånglig vägbeskrivning. Men på vägen hittade vi en kundvagn, en kon och ett helt gäng av rikitgt sköna människor som också skulle till samma ställe. Vi packade ner människor i kunvagnen, körde race, välte och skrattade.
När vi började närma oss fick vi höra att polisen hade varit där, men vi gav inte upp. Vi fortsatte på vår tveksamma väg mot detta mystiska ställe, frågade folk som också skulle dit, ingen hade en aning om var man skulle.
Men tillslut var vi framme. Under en bro, i en tunnel hade man satt upp stängsel och plastpåsar för att göra väggar, man hade sprejat väggarna i tunneln med galna saker, fina färger och symboler, musiken dunkade så man hörde det flera hundra meter bort och lamporna blinkade.
Det fanns inte något annat än att dansa. Trots att jag inte ens tycker om techno så kunde man inte låta bli att dansa. Det måste varit såhär på den gamla goda tiden, det måste varit såhär våra föräldrar har festat, var det enda jag tänkte innan jag bara gav mig in i musiken. Det var en sån skön blandning av folk i alla åldrar, ingen dömde någon annan, man fick dansa hur fan man ville och det var inte meningen att man skulle vara snygg, man skulle bara ha så jääävla kul. Och ja, kul hade jag verkligen. Vid fem på morgonen hade den sköna old school technon bytts ut mot modernare, inte lika tung musik. Vi tappade rytmen och började röra oss hem samtidigt som vi pratade om hur nästa fest kommer bli, jag har verkligen hittat min grej.
'Bild tagen från google
Åska!
Det sägs att det finns chans för att det ska åska idag. Jag är överlycklig!
Jag älskar åska. Älskar ljudet, älskar hur blixtarna lyser upp hela himlen och hur man verkligen känner spänningen som byggs upp i luften innan hela ovädret drar igång.
Dum som jag är klättrade jag upp på ett tak på en stor tågstation en gång när det blixtrade och ösregnade. Jag satt där, tittade ut över stan som just då hade en stadsfestival på gång. Karusellerna blinkade och folkmassorna sökte skydd under vad som helst som fanns i närheten. Och där satt jag, ensam, eftersom att mina vänner hade vägrat följa med mig upp i min galenskap (de stod en våning ner och ropade på mig), och jag njöt. Taket som jag satt på hade dessutom glas på vissa ställen, och jag tittade ner på folkmassorna som tog skydd under mig. Det kändes som att jag var on top of the world, och åskans ljud bara ekade i hela min kropp.
Ja, jag älskar verkligen åska.
(bild tagen från google)
Typ diet eller något?
Okej, jag vill börja med att säga tt jag inte på något sätt uppmuntrar till att folk ska gå ner i vikt och sådär, men jag känner bara att nu jävlar ska jag ta tag i min egen hälsa och hur jag själv ser ut.
Och alla vet ju att en platt mage får man inte på gymmet, utan av vad som kommer från köket. Därför tänkte jag nu lägga upp ett matschema för mig själv de kommande två veckorna som är vääldigt enkelt.
Frukosten ska bestå av en grapefrukt och ett ägg, lunch ska vara en sallad utan dressing, och det enda i kolhydratsväg där får finnas får möjligtvis vara matvete. Om jag tröttnar på sallad får jag ta en varma koppen med en frukt. Och på kvällen får jag ta en liten portion av vad det nu finns att tillaga hemma. Sen får jag dricka hur mycket grönt te jag vill, som också hjälper till att hålla hungern borta.
På helgerna får jag faktiskt äta vad jag är sugen på, utom chips och godis så klart.
Och så enkelt var det med det. Om hungern blir lite för jobbig de första dagarna får jag ta en eller två frukter som äpple, päron eller vindruvor. Ingen mango (som jag för övrigt älskar) för att det helt enkelt är ganska onyttigt rent kalorimässigt.
Jag har aldrig trott på sopp-dieter, viktväktarna, lchf och sånna grejjer. Jag är säker på att man alltid går upp i vikt igen om man börjar på en sån diet och sen skulle börjat äta som vanligt igen. Men detta tror jag verkligen på. Sålänge jag vet att jag får äta vad jag är sugen på på helgerna så kan jag nog klara mig på detta mer än två veckor, men jag måste bara sätta ett mål att klara som inte är så långt ifrån fall det skulle kännas svårt..
Vad tror ni?
Och alla vet ju att en platt mage får man inte på gymmet, utan av vad som kommer från köket. Därför tänkte jag nu lägga upp ett matschema för mig själv de kommande två veckorna som är vääldigt enkelt.
Frukosten ska bestå av en grapefrukt och ett ägg, lunch ska vara en sallad utan dressing, och det enda i kolhydratsväg där får finnas får möjligtvis vara matvete. Om jag tröttnar på sallad får jag ta en varma koppen med en frukt. Och på kvällen får jag ta en liten portion av vad det nu finns att tillaga hemma. Sen får jag dricka hur mycket grönt te jag vill, som också hjälper till att hålla hungern borta.
På helgerna får jag faktiskt äta vad jag är sugen på, utom chips och godis så klart.
Och så enkelt var det med det. Om hungern blir lite för jobbig de första dagarna får jag ta en eller två frukter som äpple, päron eller vindruvor. Ingen mango (som jag för övrigt älskar) för att det helt enkelt är ganska onyttigt rent kalorimässigt.
Jag har aldrig trott på sopp-dieter, viktväktarna, lchf och sånna grejjer. Jag är säker på att man alltid går upp i vikt igen om man börjar på en sån diet och sen skulle börjat äta som vanligt igen. Men detta tror jag verkligen på. Sålänge jag vet att jag får äta vad jag är sugen på på helgerna så kan jag nog klara mig på detta mer än två veckor, men jag måste bara sätta ett mål att klara som inte är så långt ifrån fall det skulle kännas svårt..
Vad tror ni?
Tagga till det!
Idag måste bli en bättre dag. Det är sol ute och jag har en pojkvän som fortfarande ligger och snoozar sött i sängen. Jag har ett jobb att gå till som inte är allt för tråkigt, och idag har jag faktiskt mat i mitt kylskåp. (pappa måste varit på bra humör igår)
Dessutom har jag bestämt mig för att skriva ett brev till min kusin. Jag måste visa henne att jag i alla fall inte har gått vidare utan att tänka något på henne.
Så nu rycker jag upp mig, klär på mig en bikini så jag kan fånga lite sol på stranden under min lunchrast och ser till att tagga lite. Idag ska fan bli en bra dag.
Ison & Fille - Jag skrattar idag
Dålig
Jag mår illa. Eller inte illa som att jag vill kräkas, men illa som att jag absolut inte vill ha mat.
Har fått dricka tre glas vatten för att skälja bort det så jag kanske kan få plats med en macka innan jag sticker till jobbet.
Jag vet att det inte har att göra med hur jag mår fysiskt. Och jag är som vanligt livrädd. Jag har en klump i halsen, en obehagligt pirrande känsla i hela mig och en boll av äckel i magen.
Kanske är det bra att jag har mitt jobb att gå till, annars skulle jag bara stannat i sängen resten av dagen. Fan.
Min kusin.
Jag är arg. Jag är arg och jag är ledsen. Trots att jag kanske inte har någon rätt till det. Kanske har folk handlat som en normal skulle göra, men jag tycker det är fel.
Jag har en kusin som jag har växt upp med. Hon är ett år yngre än mig och så fort jag kunde sitta var min instinkt att hålla nappflaskan till henne när hon skulle äta. Vi bråkade om pussel, målatböcker och dockor, vi delade hemligheter och vi sov över. Vi var inte som kusiner, vi var som syskon.
Men någonstans på vägen gick det utför, jag har alltid vetat att jag måste skydda min kusin, men jag har aldrig riktigt förstått vad jag ska göra.
Nu sitter hon inlåst på ett psykhem. I början hade hon bara två samtal om dagen och det var till hennes nära familj, inte till hennes kusin. Människorna där har stulit hennes adresser och massa annat, lagt ner sina smutsiga trosor i hennes lådor och tagit hennes rena.
Under tiden passar hennes mamma, min faster, på att skaffa en ny familj. Hon har varit tillsammans med den nya mannen i några år, i lördags fyllde deras nya dotter typ tre år(eller något) och i söndags fick de ett nytt barn. Trots att hon är över 35 och har en dotter som behöver henne mer än någonsin så går hon och skaffar en ny familj, byter till och med efternamn och försöker få min kusin att göra likadant, men hon har vägrat. Ändå tills nu, när hon också vill låtsas att hon är med där innifrån sitt fängelse.
Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör, men jag känner mig helt enkelt sviken. Jag vill göra något åt min kusins situation, men jag vet att hur jag än kommer prata med henne och hur jag än kommer försöka hjälpa så kommer jag hamna där i skiten med henne.
För så går det när jag försöker hjälpa människor som inte går att hjälpa, jag känner mig värdelös och slår i botten tillsammans med dem. Men det är ju för fan min kusin!
Kanske är det därför jag är arg, för att de verkar ta de så lätt. De har gått vidare och har inte ens en plan om hon skulle komma ut. De verkar inte berörda längre. Medan jag, ja jag vet inte, känner mig hjälplös.
Du är ytlig, jag är djup (haha)
Jag har länge funderat hur jag ska formulera detta, saken är den att jag vet exekt hur jag menar, tänker och känner men hur jag än säger det så låter det fel. Men ja, here we go.
Jag uppskattar att jag har mått så dåligt som jag gjort.
Så, nu var det sagt och det låter helt idiotiskt. Som en vän sa till mig när jag berättade det för honom, "du skulle aldrig säga så nör du sitter där ensam och skakar av din ångest." Och självklart har han rätt. Självklart skulle jag aldrig vilja vara där och kravla i mörkret och självklart önskar jag aldrig att någon ska må som jag gjort, men trots allt så finns det något i mig som säger att det var nyttigt. Det var inte kul, inte bra, inte ens uppskattat som jag skrev innan, utan det var nyttigt.
För när jag började falla neråt, vilken var i början av min tonårstid, lämnade min bästa vän mig. Jag fick lära mig vara ensam och försöka ta mig igenom allt skit utan att behöva ha någon att gå till för hjälp.
Jag rymde också från mina föräldrar, vilken gjord emig självständig och till en egen person. Det var fan ingen som skulle kunna äga mig, trots att mina föräldrar ofta har sett mig som just en ägodel.
Jag bytade skolor, vilket fick mig att tvinga mig själv till att lära känna människor och behålla mitt sociala jag trots att det slet innuti mig.
Dessutom fick jag det viktigaste av allt, förståelse och empati. Jag kan verkligen säga att jag förstår människor som har det svårt. Jag kan dela med mig av historier om hur jag har haft det för att få dem att inte känns sig ensamma och jag kan känna med dem på ett sätt utan förståelse nog inte riktigt kan.
Trots att jag inte kkan hantera mig själv när jag åker ner igen, så kan jag ge råd till andra hur man borde göra, vad som vet skulle funkat på mig. Det enda jag själv måste jobba med är att faktiskt klara av att göra det med mig själv, men det är en helt annan historia.
Kanske skulle jag kunna gå så långt att jag skulle kunnat påstå att människor som inte har haft det svårt är ganska ytliga och tråkiga. Framförallt tror de ofta att de mår sämre än de gör och missbrukar ord som deprimerad, att skära sig och ätstörningar. När det bara handlar om att vara lite nere, känna att något är jobbigt, eller hoppa över en efterrätt då och då. Fast den diskussionen ska jag inte ge mig djupare in i, för då kommer antagligen folk bli väldigt arga.
Men kanske är det någon som förstår vad jag menar ändå?
Jag uppskattar att jag har mått så dåligt som jag gjort.
Så, nu var det sagt och det låter helt idiotiskt. Som en vän sa till mig när jag berättade det för honom, "du skulle aldrig säga så nör du sitter där ensam och skakar av din ångest." Och självklart har han rätt. Självklart skulle jag aldrig vilja vara där och kravla i mörkret och självklart önskar jag aldrig att någon ska må som jag gjort, men trots allt så finns det något i mig som säger att det var nyttigt. Det var inte kul, inte bra, inte ens uppskattat som jag skrev innan, utan det var nyttigt.
För när jag började falla neråt, vilken var i början av min tonårstid, lämnade min bästa vän mig. Jag fick lära mig vara ensam och försöka ta mig igenom allt skit utan att behöva ha någon att gå till för hjälp.
Jag rymde också från mina föräldrar, vilken gjord emig självständig och till en egen person. Det var fan ingen som skulle kunna äga mig, trots att mina föräldrar ofta har sett mig som just en ägodel.
Jag bytade skolor, vilket fick mig att tvinga mig själv till att lära känna människor och behålla mitt sociala jag trots att det slet innuti mig.
Dessutom fick jag det viktigaste av allt, förståelse och empati. Jag kan verkligen säga att jag förstår människor som har det svårt. Jag kan dela med mig av historier om hur jag har haft det för att få dem att inte känns sig ensamma och jag kan känna med dem på ett sätt utan förståelse nog inte riktigt kan.
Trots att jag inte kkan hantera mig själv när jag åker ner igen, så kan jag ge råd till andra hur man borde göra, vad som vet skulle funkat på mig. Det enda jag själv måste jobba med är att faktiskt klara av att göra det med mig själv, men det är en helt annan historia.
Kanske skulle jag kunna gå så långt att jag skulle kunnat påstå att människor som inte har haft det svårt är ganska ytliga och tråkiga. Framförallt tror de ofta att de mår sämre än de gör och missbrukar ord som deprimerad, att skära sig och ätstörningar. När det bara handlar om att vara lite nere, känna att något är jobbigt, eller hoppa över en efterrätt då och då. Fast den diskussionen ska jag inte ge mig djupare in i, för då kommer antagligen folk bli väldigt arga.
Men kanske är det någon som förstår vad jag menar ändå?
Mitt motto
Gotten
Jag skulle vilja dela med mig av ännu en låt. Absolut inte denna gången för att videon är speciellt bra, jag hafde aldrig sett den förrän nu ens, men för att låten är fantastisk.
Kanske tolkar man den på olika sätt, eller kanske har jag missuppfattat hela innebörden i låten, men jag tycker inte att musikvideon hör samman med texten i låten överhuvudtaget. För mig menar texten att han är ensam och att ingen riktigt har förstått sig på honom som hon gör, men att hon också mår dåligt och måste låta honom rädda henne.
Medan i videon handlar det om en dotter som räddar sin mamma mot en våldsam kille. Jag vet inte, vad tycker ni? Lyssna först på texten utan att kolla videon och lyssna sedan om den och kolla videon. Ja, om ni har lite tid över under dagen då haha.
Slash ft. Adam Levine - Gotten
Kanske tolkar man den på olika sätt, eller kanske har jag missuppfattat hela innebörden i låten, men jag tycker inte att musikvideon hör samman med texten i låten överhuvudtaget. För mig menar texten att han är ensam och att ingen riktigt har förstått sig på honom som hon gör, men att hon också mår dåligt och måste låta honom rädda henne.
Medan i videon handlar det om en dotter som räddar sin mamma mot en våldsam kille. Jag vet inte, vad tycker ni? Lyssna först på texten utan att kolla videon och lyssna sedan om den och kolla videon. Ja, om ni har lite tid över under dagen då haha.
Slash ft. Adam Levine - Gotten
Du är mitt virus.
Du är så nära mig, liksom under min hud.
Forsar igenom mitt blod, ut från mitt hjärta med en intensiv kraft och värme.
Det är du som får min kropp att skälva. Alltid innifrån och ut, med en känsla av att det är du som sitter där och spelar med dina fingrar på mina nerver. På samma sätt som du brukar spela på strängarna på din gitarr.
Liksom den gör du framsteg med mig. Snart sitter du enda inne i benmärgen, och jag är lite rädd.
Vad händer nu när du är hela vägen inne? Vad händer om du plötsligt vill lämna mig? När du ska bryta dig ut ur mig, slita upp mig innifrån, genom allt kött och blod.
Samtidigt kan jag inget göra, mitt immunförsvar mot dig är sedan länge borta.
Och du sprider dig inne i mig som ett virus, du finns här någonstans under min hud.
utöja
Om någon har missat det så har det gått ett år sen terrordåden på utöja. Så hela morgonen går åt att titta på cermonin. Uppdaterar mer om några timmar!
Hemma!
Jahapp, då vart man alltså utpushad från bogg.se's lista på deras startsida. Efter att inte bloggat på typ inte ens mindre än ett dygn. Suck, det är tur att jag inte har så mycket annat för mig om dagarna på jobbet än att sitta vid datorn haha.
Campingen var förresten väldigt upp och ner. Igår hatade jag världen och kände mig ensammast i världen när min pojkvän ignorerade mig och var med andra eftersom att jag var på mitt krångliga humör. Jag satte mig helt ensam mitt ute i en kolsvart skog, kunde inte ens se min hand framför mig, och försökte helt enkelt andas. Livrädd för att få en attack. Klarade mig som tur var ifrån det genom att tillslut resa mig upp, gå ett tag till och röka några cigaretter innan jag satte mig vid brasan igen.
Som tur var kom min pojkvän snart fram till mig och försökte få kontakt, vi gick ut i skogen igen och pratade, löste väl det mer eller mindre.
Idag fick en betydligt bättre start. Somnade inte förrän de första ljusstrålarna av solen träffade våra ansikten och brasan släcktes, jag gick in i tältet och sov några timmar och efter det ut och äta lite frukost.
Efter det tvingade jag med mina vänner på ett morgondopp och vi simmade i säkert 20 minuter i det kalla vattnet medan solen kämpade mellan molnen fram och tillbaka. Efter det gick vi upp, tände brasan och solade oss torra i flera timmar. Varje dag borde börja som idag.
iväg på camping
Tänkte bara säga att jag är påväg mot en natts camping mitt ute i skogen vid ett stenbrott. Jag trotsar kylan och lever sommarlov trots att vädret suger. Palla sitta inne hela vintern sen och inte gjort något kul alls på lovet. Nej nu jävlar lever vi livet! Så jag kommer med andra ord inte titta in här igen förrän imorn när jag är hemma, o de vet ingen när de blir haha. Kram på er!
Jag går i kras
Tänkte dela med mig av en text jag lite random skrev igårkväll. Enjoy!
Det var just den där beröringen som fick allt att gå i kras inuti mig. Den silkeslena rörelsen över min axel och munnen som viskade "hur är det med dig?" Jag önskar att du istället skulle slagit mig hårt. Önskar att du skulle gett mig en anledning att skrika på dig, att bli arg och springa där ifrån. Istället känner jag hur benen viker under mig och mina vassa knän träffar ännu vassare stenar. Kanske kommer det lite blod från såren de lyckas skrapa upp, men den smärtan är ingenting emot det jag känner inom mig just nu. Det bor ett monster i mig och nu har det ännu en gång släppts fritt. De rusar igenom mina blodådror, drar i mina nerver, spelar på mina kräkreflexer och stryper mitt syreintag. Jag ligger där i din famn, säger inte ett ord, kan inte prata och behöver inte prata. Alla ryckningar, snabba andetag och ögonen som vägrar titta in i dina säger allt. Jag önskar att du inte skulle lagt din hand på mig, önskar att du inte skulle tvingat mig ur min bubbla för att visa hur jag mår. Jag är rädd som Fan, kan du inte slå ut monstret ur mig?
Det var just den där beröringen som fick allt att gå i kras inuti mig. Den silkeslena rörelsen över min axel och munnen som viskade "hur är det med dig?" Jag önskar att du istället skulle slagit mig hårt. Önskar att du skulle gett mig en anledning att skrika på dig, att bli arg och springa där ifrån. Istället känner jag hur benen viker under mig och mina vassa knän träffar ännu vassare stenar. Kanske kommer det lite blod från såren de lyckas skrapa upp, men den smärtan är ingenting emot det jag känner inom mig just nu. Det bor ett monster i mig och nu har det ännu en gång släppts fritt. De rusar igenom mina blodådror, drar i mina nerver, spelar på mina kräkreflexer och stryper mitt syreintag. Jag ligger där i din famn, säger inte ett ord, kan inte prata och behöver inte prata. Alla ryckningar, snabba andetag och ögonen som vägrar titta in i dina säger allt. Jag önskar att du inte skulle lagt din hand på mig, önskar att du inte skulle tvingat mig ur min bubbla för att visa hur jag mår. Jag är rädd som Fan, kan du inte slå ut monstret ur mig?
Before I die
Tänkte dela med mig av lite fler häftiga saker att göra innan mam dör lite såhär på morgonskvisten!
Ha en underbar dag kompisar! Och kom ihåg att varje dag är en ny chans att uppfylla dina drömmar!
Ensam?
Ofta känner jag mig förbannat ensam. Kanske är det därför jag faktiskt har startat denna bloggen, för att se om det är någon i hela denna jävla värld som faktiskt förstår vad jag snackar om. Förstår hur det är att känna sig förvirrad, förstår vad en ångestattack innebär, förstå hur det blir när drömmar känns mer verkliga än rikitga verkligheten, och förstå hur det är att inte ha någon att prata om detta med.
Självklart har jag vänner jag kan prata med. Men jag har ingen som verkligen förstår vad jag pratar om, och därför känns det så galet svårt.
Jag har heller ingen att kalla bästa vän. Ingen jag kan ringa mitt i natten och gråta, ingen att sova hos när det känns jobbigt hemma och ingen att dela alla drömmar och hemligheter med.
Fast nu ljög jag, alla dessa sakerna har jag faktiskt i min pojkvän. Han är helt enkelt min bästa vän, och han är också den som tvingat mig ur mitt självskadebeteende, min ångest och mina sjuka tankar. Jag älskar honom med hela mitt hjärta, men vad händer om det skulle ta slut? Efter två år med varandra har jag blivit beroende av honom. Jag har aldrig haft en bästa vän som brytt sig om mig på det sättet, och jag kommer inte ha det om jag blir lämnad. Hur fan kommer jag då sluta. Kommer jag gå tillbaka till samma skit som innan? Behöva ångestdämpande för att bete mig normalt och sömntabletter för att inte låta drömmarna ta över min värld allt för mycket?
Jag är ibland orolig för mig själv. För ibland vill jag lämna honom, för att jag vet att jag är så jävla beroende. För att vara den som lämnar honom innan han lämnar mig.
Självklart har jag vänner jag kan prata med. Men jag har ingen som verkligen förstår vad jag pratar om, och därför känns det så galet svårt.
Jag har heller ingen att kalla bästa vän. Ingen jag kan ringa mitt i natten och gråta, ingen att sova hos när det känns jobbigt hemma och ingen att dela alla drömmar och hemligheter med.
Fast nu ljög jag, alla dessa sakerna har jag faktiskt i min pojkvän. Han är helt enkelt min bästa vän, och han är också den som tvingat mig ur mitt självskadebeteende, min ångest och mina sjuka tankar. Jag älskar honom med hela mitt hjärta, men vad händer om det skulle ta slut? Efter två år med varandra har jag blivit beroende av honom. Jag har aldrig haft en bästa vän som brytt sig om mig på det sättet, och jag kommer inte ha det om jag blir lämnad. Hur fan kommer jag då sluta. Kommer jag gå tillbaka till samma skit som innan? Behöva ångestdämpande för att bete mig normalt och sömntabletter för att inte låta drömmarna ta över min värld allt för mycket?
Jag är ibland orolig för mig själv. För ibland vill jag lämna honom, för att jag vet att jag är så jävla beroende. För att vara den som lämnar honom innan han lämnar mig.
Pepp
Morgontankar rusar
Jag åker buss varenda morgon till mitt jobb, och just denna linjen är alltid overcrowded på morgonen. Imorse var den inte det.. Efter ungefär halva bussturen gick alla av och det var bara jag och busschauffören i hela bussen.
Helt plötsligt börjar mina tankar vandra iväg. Hur mycket skulle krävas för att kidnappa en människa i en buss? Vad händer om han viker av från den riktiga vägen och kör iväg med mig? Vad händer om han bara stannar bussen och vill att jag också ska gå av?
Alla vet ju att det finns väldigt sjuka människor där ute. Varför skulle inte en busschaufför kunnat vara en av dem? Det finns ju såna chaufförer som verkar rikitgt snett på livet, som skriker och gormar på de som åker med..
Men busschauffören håller sig på samma busstur och efter ytterligare ett tag så går jag hel och säker av bussen på rätt busstation.
Kanske var det inte chauffören som var den galna av oss hehe..
Helt plötsligt börjar mina tankar vandra iväg. Hur mycket skulle krävas för att kidnappa en människa i en buss? Vad händer om han viker av från den riktiga vägen och kör iväg med mig? Vad händer om han bara stannar bussen och vill att jag också ska gå av?
Alla vet ju att det finns väldigt sjuka människor där ute. Varför skulle inte en busschaufför kunnat vara en av dem? Det finns ju såna chaufförer som verkar rikitgt snett på livet, som skriker och gormar på de som åker med..
Men busschauffören håller sig på samma busstur och efter ytterligare ett tag så går jag hel och säker av bussen på rätt busstation.
Kanske var det inte chauffören som var den galna av oss hehe..
Första cigarettblosset
Tänkte dela med mig av ett liiiiitet utdrag av texten jag håller på med, kanske mekst för att se vad ni tycker jag kan bli bättre på, skriver jag så man förstår o sådär eller? Enjoy!
När jag var 14 tog jag mitt första andetag igenom ett cigarettfilter. Det smakade unket och fränt och röken hamnade i halsen på mig och irriterade så mycket att jag inom några sekunder stod där gråtfärdig av hostan som hade framkallats.
Bok
För ett tag sen bestämde jag mig för att dra igång ett nytt projekt, jag hade tänkt skriva en bok.
Jag har ju alltid älskat att skriva, men aldrig klarat av utmaningen att skriva tillräckligt långt för att det skulle kunnat publicerats någonstans. Nu har jag dock fått insperation nog och jag är uppe i runt 15 A4 sidor. Jag har ingen aning om hur lång en rikitg bok är, men det känns nästan som en bedrift för min del.
Så de stunderna jag inte har något att göra på jobbet ska helt enkelt gå åt att skriva på boken, känns rätt bra faktiskt.
Jag har ju alltid älskat att skriva, men aldrig klarat av utmaningen att skriva tillräckligt långt för att det skulle kunnat publicerats någonstans. Nu har jag dock fått insperation nog och jag är uppe i runt 15 A4 sidor. Jag har ingen aning om hur lång en rikitg bok är, men det känns nästan som en bedrift för min del.
Så de stunderna jag inte har något att göra på jobbet ska helt enkelt gå åt att skriva på boken, känns rätt bra faktiskt.
natti
Såå.. jag har hört att sömn ska vara bra för en, att man mår bra av sömn och så. Ändå råkar de bli så att jag bara sover typ sex timmar per natt haha. Jag suger, men jag får skylla mig själv om jag nu sitter uppe självmant. Jag är en så galet motsägelsefull person att jag knappt orkar med mig själv ibland. Sov gott kompisar
On the brightside
Det finns så många grymt bra musikvideos till fina låtar, och eftersom att jag tycker att de förtjänar all uppmärksamhet i världen tänkte jag dela med mig av några av dem, en åt gången, lite då och då. Därför har jag startat en ny kategori som heter videos. Det är inte så svårt att förstå vad som kommer hamna där, hoppas ni gillar idén!
Första jag tänkte dela med mig av är en låt som heter on the brightside som är gjord av en kille som kallar sig nevershoutnever!, jag har varit galen i hans musik i flera år nu, dock har han gått vidare med ett annat namn där han har en annan stil på musiken. Anyways, jag tycker att detta är en av de sötaste musikvideosarna någonsin.
Första jag tänkte dela med mig av är en låt som heter on the brightside som är gjord av en kille som kallar sig nevershoutnever!, jag har varit galen i hans musik i flera år nu, dock har han gått vidare med ett annat namn där han har en annan stil på musiken. Anyways, jag tycker att detta är en av de sötaste musikvideosarna någonsin.
Senaste dagarna
De senaste två dagarna har varit skit.
Igår fick jag nästan en ångestattack för första gången på flera månader, och jag har bråkat med några av dem som egentligen borde stå mig närmast. Hatar när pulsen går upp och andningen blir sådär okontrollerad, ärligt talad blir jag rädd.
Jag vet att det inte är lätt att veta hur någon annan känner, men ibland önskar jag bara att någon verkligen försökte förstå vad jag tänker och varför jag faktiskt beter mig som ett as ibland. Det är helt enkelt så att när jag försöker pusha iväg någon så är det för att jag behöver dem som mest, och jag behöver att de visar att de bryr sig.
Jag är inte en helt lätt människa att leva med, och med tanke på att dessa dagar nu känns som i en liten dimma, ni vet sådär som dagen efter att man varit lite full och man inte är hundra på vad man har sagt och till vem, så känner jag och det känns inte helt bra.
Igår fick jag nästan en ångestattack för första gången på flera månader, och jag har bråkat med några av dem som egentligen borde stå mig närmast. Hatar när pulsen går upp och andningen blir sådär okontrollerad, ärligt talad blir jag rädd.
Jag vet att det inte är lätt att veta hur någon annan känner, men ibland önskar jag bara att någon verkligen försökte förstå vad jag tänker och varför jag faktiskt beter mig som ett as ibland. Det är helt enkelt så att när jag försöker pusha iväg någon så är det för att jag behöver dem som mest, och jag behöver att de visar att de bryr sig.
Jag är inte en helt lätt människa att leva med, och med tanke på att dessa dagar nu känns som i en liten dimma, ni vet sådär som dagen efter att man varit lite full och man inte är hundra på vad man har sagt och till vem, så känner jag och det känns inte helt bra.
Videos
Ida har varit en galet tråkig dag, jag har ingen insperation och mitt huvud värker. Mitt jobb är tråkigt när vädret suger som det har blrjat göra i Sverige. Jag ska flytta lååångt härifrån.
Men för att muntra upp mig själv kollar jag på fina videos på youtube. Hihi enjoy.
morgon
Så nu är jag helt enkelt påväg till min första dag på jobbet, var lättare att ta mig upp än vad jag trodde faktiskt. Och ja, hade en dålig dag. Sämsta på länge, men pallar inte sitta o haka upp mig på sånt så idag är de nya tag som gäller, ska skejta till jobbet o är ändå lite pepp faktiskt. Kram på er morgonpigga
Min pappa.
Har precis sagt till min pappa att han är den sämsta pappan jag ens hört existerar. Första gången jag säger så till någon av mina föräldrar. Det måste såra, men jag menar tyvärr varje ord.
Jag vet att min pappa inte är en dålig människa, och jag vet att han till och med har sidor som klassas som roliga och spontana. Han kan göra saker man uppskattar och han kan, på sina egna små vis, visa uppskattning. Dessa sidor ser man dock inte så ofta.
Istället ligger han bakom en stängd dörr i sitt rum, med en dator i armen och gör gud vet vad. Ofta finns det inget att äta hemma förutom lite makaroner. Han lever livet som en tonåring, spelar i band, har börjat på sånglektioner och kan inte hålla sig till några öl när han dricker, utan dricker helt obehindrat när han vill. Han kom för fan hem och däckade inför mina kompisoar på min födelsedagsfest året jag fyllde 17.
Och med detta har jag valt att bo. I ett hem där jag får ta hand om tvätten, städningen och se till att det finns mat i kylskåpet. Dessutom med en människa som inte känner mig, och inte ens frågar vad jag har fått för betyg när jag går ut på sommarlov.
Visst finns det sämre pappor, det finns pappor som gör saker mot sina barn som är oförlåteligt. Men just det här passiva beteendet min pappa har är olidligt. Det känns som att jag knappt har någon rätt att vara sur ens, han har ju inte gjort mig något.
Men det tar så jävla mycket psykiskt på mig.
Jag vet att min pappa inte är en dålig människa, och jag vet att han till och med har sidor som klassas som roliga och spontana. Han kan göra saker man uppskattar och han kan, på sina egna små vis, visa uppskattning. Dessa sidor ser man dock inte så ofta.
Istället ligger han bakom en stängd dörr i sitt rum, med en dator i armen och gör gud vet vad. Ofta finns det inget att äta hemma förutom lite makaroner. Han lever livet som en tonåring, spelar i band, har börjat på sånglektioner och kan inte hålla sig till några öl när han dricker, utan dricker helt obehindrat när han vill. Han kom för fan hem och däckade inför mina kompisoar på min födelsedagsfest året jag fyllde 17.
Och med detta har jag valt att bo. I ett hem där jag får ta hand om tvätten, städningen och se till att det finns mat i kylskåpet. Dessutom med en människa som inte känner mig, och inte ens frågar vad jag har fått för betyg när jag går ut på sommarlov.
Visst finns det sämre pappor, det finns pappor som gör saker mot sina barn som är oförlåteligt. Men just det här passiva beteendet min pappa har är olidligt. Det känns som att jag knappt har någon rätt att vara sur ens, han har ju inte gjort mig något.
Men det tar så jävla mycket psykiskt på mig.
Bakfull.
Idag är jag bakfull. Fan vad jag är bakfull, kroppen är tung, jag är trött och illamåendet vill inte släppa trots att jag redan spytt en gång idag.
Och jag som inte ens tänkte dricka igår.
Jag har på senaste tiden tappat intresset för alkohol och detta måste att alltid behöva ha en drink i handen för att räknas som kul på fester, så i protest har jag helt enkelt börjat gå på vissa fester utan att ta med mig dricka och ändå ha så grymt kul.
Igår skulle bli en sån kväll, några av mina gamla vänner skulle festa och ville jätte gärna att jag skulle komma, men helt plötsligt skulle jag smaka på diverse olika drinkar. Jag ljuger inte när jag säger att de faktiskt var riktigt goda, så jag ändrade mig helt enkelt och bestämde mig för att det inte finns någon anledning till att tacka nej till något som är gratis och gott.
Efter ett antal smakprov av lite olika drinkar kom en av mina bästa vänner fram till mig med min värsta fiende, vodka.
Jag vet inte vad det är som gör det, men det är som att det blir en kemisk explosion i mig när vodka träder innanför läpparna, och kaboom så lutar hela marken. Igår var inget undantag. Trots att jag inte var jätte full så känner jag verkligen skillnad på vodkafylla och vinfylla.
Med andra ord så mår jag väl som jag förtjänar idag. Men vad gör väl det?
Och jag som inte ens tänkte dricka igår.
Jag har på senaste tiden tappat intresset för alkohol och detta måste att alltid behöva ha en drink i handen för att räknas som kul på fester, så i protest har jag helt enkelt börjat gå på vissa fester utan att ta med mig dricka och ändå ha så grymt kul.
Igår skulle bli en sån kväll, några av mina gamla vänner skulle festa och ville jätte gärna att jag skulle komma, men helt plötsligt skulle jag smaka på diverse olika drinkar. Jag ljuger inte när jag säger att de faktiskt var riktigt goda, så jag ändrade mig helt enkelt och bestämde mig för att det inte finns någon anledning till att tacka nej till något som är gratis och gott.
Efter ett antal smakprov av lite olika drinkar kom en av mina bästa vänner fram till mig med min värsta fiende, vodka.
Jag vet inte vad det är som gör det, men det är som att det blir en kemisk explosion i mig när vodka träder innanför läpparna, och kaboom så lutar hela marken. Igår var inget undantag. Trots att jag inte var jätte full så känner jag verkligen skillnad på vodkafylla och vinfylla.
Med andra ord så mår jag väl som jag förtjänar idag. Men vad gör väl det?
Meningen i mit liv.
Det finns så många anledningar till varför man ska leva hela sitt liv ovh göra vad man vill av tiden. Jag kommer aldig låta någon stoppa mig i mina drömmar, för den dagen det händer kan jag lika gärna sluta andas.
Att känna en mening med sitt liv är meningen med livet, och för mig innebär det att jag ska få göra vad jag vill när jag vill innan jag blir gammal och ler åt alla minnen. Jag vill vara krutkärringen som fortfarande tar hand om sitt eget hus när jag är 80 och har såååå många minnen att dela med mig av till alla som vill lyssna.
Så fan heller att mina dåliga dagar ska få ta livslusten ifrån mig, jag kommer aldrig hamna där igen.
Jag ska leva och jag ska uppfylla mina drömmar. Jag ska känna meningen med livet.
Ingen insperation
Det är fredagen den 13de och min statistik har aldrig någonsin varit lägre, inte ens dagen jag startade bloggen var min statistik undker 30 unika besökare. Suck.
Dessutom har jag extrem huvudvärk och har faktiskt tyvärr inget jätte intressant att dela med mig av idag. Det börjar en lite halvrolig film på elvan nu, så tänkte ägna mig åt den istället. Jag lovar sjukt mycket bättre inlägg imorgon, hade tänkt dela med mig av en ganska personlig sak. Kram sålänge
Dessutom har jag extrem huvudvärk och har faktiskt tyvärr inget jätte intressant att dela med mig av idag. Det börjar en lite halvrolig film på elvan nu, så tänkte ägna mig åt den istället. Jag lovar sjukt mycket bättre inlägg imorgon, hade tänkt dela med mig av en ganska personlig sak. Kram sålänge
Polistest
Jag har ett nytt mål, att klara polishögskolans alla fystest.
Som jag redan skrivit ger jag lite mer uppmärksamhet åt min vikt för tillfället, och jag skulle mer än gärna velat förlora några kg.
Sedan jag skrev senast har jag faktiskt lyckas gå ner till 60 kg, men min målvikt kommer alltid vara 55 kg till mina 163 cm.
Men för att inte göra så denna blogg handlar om massa vikt så skulle jag mer vilja fråga om någon av er läsare någon gång har varit med och provat ansöka eller tränat till att ansöka till polishögskolan och isf skulle jag vilja fråga om lite tips för att komma i form.
Vill dessutom göra det tydligt att jag inte har några direkta mål att söka till polishögskolan, utan att jag bara helt enkelt tycker det är kul att utmana mig själv och ha väldigt tydliga mål som man antingen kan klara eller inte.
Tror ni jag kommer klara det? :)
Som jag redan skrivit ger jag lite mer uppmärksamhet åt min vikt för tillfället, och jag skulle mer än gärna velat förlora några kg.
Sedan jag skrev senast har jag faktiskt lyckas gå ner till 60 kg, men min målvikt kommer alltid vara 55 kg till mina 163 cm.
Men för att inte göra så denna blogg handlar om massa vikt så skulle jag mer vilja fråga om någon av er läsare någon gång har varit med och provat ansöka eller tränat till att ansöka till polishögskolan och isf skulle jag vilja fråga om lite tips för att komma i form.
Vill dessutom göra det tydligt att jag inte har några direkta mål att söka till polishögskolan, utan att jag bara helt enkelt tycker det är kul att utmana mig själv och ha väldigt tydliga mål som man antingen kan klara eller inte.
Tror ni jag kommer klara det? :)
Var inte nere
Framtidsplaner!
Nu har jag samlat mig och hittat ny insperation, jag kommer inte skriva om samma sak som jag gjorde i det inlägget som försvann, men jag skulle vilja skriva om en annan sak. Framtiden.
Så, snart har jag gått ut trean i gymnasiet. Jag måste bestämma om jag ska vara arbetslös eller fortsätta plugga. För det är ungefär så det ser ut för många. Man har inte så mycket val när ungdomsarbetslösheten är högre än på många år. Men om jag inte vill något av det då? Om jag bara vill skrapa ihop pengar på kvällsjobb under hela trean och sedan jobba ihop massa pengar efter gymnasiet som jag sedan kan resa jorden runt för, är det okej då?
Många tycker jag är en drömmare. Jag kommer aldrig få ihop pengarna som krävs och det finns inte ens någon som vill åka med mig. Många ska plugga direkt och vissa är helt enkelt inte så intresserade av att se världen som jag är.
Jag vill till Asien, uppleva galna Japan, softa Thailand, konstjorda Dubai, färgglada Indien och så vidare, sedan vill jag vidare ut i Afrikas savanner och se världens fantastiska djur, efter det vill jag ovetandes slängas rakt in i kaoset som råder i nästan hela sydamerika. Jag vill ha äventyr och jag vill känna att jag lever medan jag fortfarande är ung! Varför fortsätta plugga och direkt efter det skaffa en seriös karriär när man har hela livet på sig att göra det? Dessutom har jag ingen aning om vad jag vill jobba med i hela mitt liv. Jag vill inte ta ett studielån för att gå på högskola, sedan komma ut på en arbetsplats där jag tillslut finner mig själv och upptäcker att jag inte alls trivs. Mitt liv skulle känts så misslyckat.
Istället satsar jag på att resa iväg, hitta mig själv och vad jag vill göra med mitt liv, och samtidigt se vad hela världen har att bjuda på. Om man inte sett världen har man missat en hel del av vad livet har att erbjuda tycker jag. Men varför är jag så ensam i detta tänkande?
HELVETE
Så. Jag är så in i helvetes jävla fucking förbannad. Jag skapade precis ett grymt inlägg som va sjukt långt och bra, men så blev de fel på internet och helt plötsligt försvann allt. Bajs.
Så medan jag hämtar inspiration till att skriva ett nytt helvetes inlägg så bjuder jag på den absolut bästa låten som någonsin tagit sig fram till radio som jag dessutom upptäckte innan den spelades på radio (stolt).
Ed Sheeran - The A team
Önska
Jag önskar att allt det dåliga skulle ge sig av.
Önskar att det skulle lämna mig ifred, sluta fred med mína inre funderingar.
Jag önskar att jag kunde släppa allt dåligt,
att jag kunde andas in frisk luft istället för denna gas som kväver mig.
Jag önskar att det skulle funnits en liten gnutta motivation att hämta för att bevisa för alla.
Bevisa att jag är mer än vad jag visar, att jag kan.
Jag önskar att jag ksulle hitta styrkan igen.
Att jag för en endaste jävla gångs skull skulle få något gratis.
Jag önskar att denna känslan inte längre existerade i mig.
Jag önskar att hela denna text inte skulle vara min alldeless egna verklighet.
Rosa hår
Guess what? Jag har färgat mitt hår rosa. Det är klart rosa och folk stirrar efter mig när jag går på stan.
Vad är det som gör att dessa människor stirrar? Inte kan det vara att jag är snyggast i stan iallafall (hehe), utan med stor säkerhet så är det mitt hår som drar allas ögon till sig. Varför? Varför får jag inte färga mitt hår i vilken färg jag vill utan att folk har alla rätt i världen att vända huvuden efter mig?
Vad jag vet så har faktiskt majoriteten av tjejer idag färgat sitt hår. Om någon känner för att börja argumentera med mig om att det är i naturliga hårfärger så är ni fel ute. Mörkrött hår finns det ingen som föds med, inte heller kolsvart om man inte är Asiat eller svart. Inte heller finns det någon som har kritvitt naturligt hår och samtidigt är gyllenbrun av solen. Så hey, plötsligt är de flesta lika konstiga som jag. De flesta färgar sitt hår och de flesta gör det för att de tycker det är snyggt, exakt samma anledning som jag har med andra ord.
Och missuppfatta inte mig kära läsare, för detta är inget typ av hatinlägg. Det är självklart att jag var beredd på att människor skulle glo när mitt hår är färgat i en än mer annorlunda färg än många andras, men det är bara en rolig tanke. Att de tror att de är mer naturligt fina än mig där de sitter med sin solbrända kropp, sminkade ansikten och platinablonda hår.
Vad är det som gör att dessa människor stirrar? Inte kan det vara att jag är snyggast i stan iallafall (hehe), utan med stor säkerhet så är det mitt hår som drar allas ögon till sig. Varför? Varför får jag inte färga mitt hår i vilken färg jag vill utan att folk har alla rätt i världen att vända huvuden efter mig?
Vad jag vet så har faktiskt majoriteten av tjejer idag färgat sitt hår. Om någon känner för att börja argumentera med mig om att det är i naturliga hårfärger så är ni fel ute. Mörkrött hår finns det ingen som föds med, inte heller kolsvart om man inte är Asiat eller svart. Inte heller finns det någon som har kritvitt naturligt hår och samtidigt är gyllenbrun av solen. Så hey, plötsligt är de flesta lika konstiga som jag. De flesta färgar sitt hår och de flesta gör det för att de tycker det är snyggt, exakt samma anledning som jag har med andra ord.
Och missuppfatta inte mig kära läsare, för detta är inget typ av hatinlägg. Det är självklart att jag var beredd på att människor skulle glo när mitt hår är färgat i en än mer annorlunda färg än många andras, men det är bara en rolig tanke. Att de tror att de är mer naturligt fina än mig där de sitter med sin solbrända kropp, sminkade ansikten och platinablonda hår.
Allmänt
Jag har kommit på att min design inte alls är lika fin när man har en stor dator och har uppe bloggen på storbildsskärm. Så därför ber jag er söta läsare att helt enkelt ha bloggen i en liten ruta i datorn ist, för bästa resultat haha!
Tänkte kanske ändra om lite på bloggen snart igen, men de händer så mycket runtomkring och jag har inte rikitgt tid att sitta länge och pilla på datorn. Men tack som fan för allt stöd ännu en gång! Deta har blivit roligare än vad jag väntade mig!
Och om ni vill får ni jätte gärna följa mig på bloglovin, en direktknapp finns några inlägg längre ner, annars e de bara att söka på bloggen på bloglovin!
Nu ska jag rusa iväg och färga håret rosa. Riktigt nervöst. Kram på er!
Tänkte kanske ändra om lite på bloggen snart igen, men de händer så mycket runtomkring och jag har inte rikitgt tid att sitta länge och pilla på datorn. Men tack som fan för allt stöd ännu en gång! Deta har blivit roligare än vad jag väntade mig!
Och om ni vill får ni jätte gärna följa mig på bloglovin, en direktknapp finns några inlägg längre ner, annars e de bara att söka på bloggen på bloglovin!
Nu ska jag rusa iväg och färga håret rosa. Riktigt nervöst. Kram på er!
Vi är alla surfare
Husen står som våldnadet och väntar.
De väntar på de döda surfarna som slutligen drunknade i sin livs tsunamivåg.
Någonstans mitt ute i deras atlant intrfäffade en jordbävning, men de vet inte var och de vet inte när.
Trots att de hunnit räkna varenda sandkorn på hela stranden så har tiden inte sagt ifrån när.
Men de har drunknat och nu väntar de väldiga skelett som en gång var grunder till hus på att surfarna ska känna sig hemma.
I denna värld kommer vi alla drunkna.
De väntar på de döda surfarna som slutligen drunknade i sin livs tsunamivåg.
Någonstans mitt ute i deras atlant intrfäffade en jordbävning, men de vet inte var och de vet inte när.
Trots att de hunnit räkna varenda sandkorn på hela stranden så har tiden inte sagt ifrån när.
Men de har drunknat och nu väntar de väldiga skelett som en gång var grunder till hus på att surfarna ska känna sig hemma.
I denna värld kommer vi alla drunkna.
Svar till anonym
Okej, eftersom att personen är anonym så finns det ingen blogg att svara i, men jag hoppas att du tittar in här igen så du kan läsa mitt svar här istället!
Anonym om Självdestruktivitet.:
Skönt att det är någon annan som har känt likadant som jag känner nu. Jag har gjort det i några månader, sedan mars. Men jag har inte gjort den så många gånger. Det är så konstigt att vilja göra det så sjukt mycket men ändå veta att det är så fel och dumt. Jag har aldrig hittat en svensk blogg som skriver om detta, så det känns bra att någon tar upp ämnet! Får man fråga hur gammal du är? Hittar inte om det står någonstans! |
Självdestruktivitet.
Idag hade jag tänkt dela med mig av en av mina mest personliga saker, något som inte många i min omgivning vet om eller har fått se. Jag hade tänkte dela med mig av min historia om mina ärr på min handled.
Jag vill börja med att säga att jag skäms så otrolig mycket över vad jag har gjort mot mig själv och jag hatar att behöva bära en massa fula armband för att dölja dem. Jag hatar att vara rädd för att armbanden glider bort och blottar vad som gömmer sig därunder och jag hatar att jag inte vet om mina vänner skulle tyckt att jag var ett freak om jag började vara öppen om att jag faktiskt en gång i tiden mådde så dåligt att jag sökte distraktion hos rakblad.
När jag var runt tolv år gammal hade jag en vän som gick igenom en jobbig tid. Hon hade börjat skriva konstigt negativa texter, pratat om att hon inte ville leva mer och färgat håret svart. En dag kom hon oxå med ett bandage runt handleden. Efter lite tjat fick jag henne slutligen att ta av det och under fanns det små rispor som knappt kommit så långt in att det hade börjad blöda. Trots allt sa hon att det hjälpte mot det där som gjorde ont i henne.
Detta var första gången jag kom i kontakt med självdestruktivitet. Självklart blev jag rädd då, men trots detta satt jag ändå på mitt rum något år senare och gjorde samma sak. Jag minns att det i början handlade om att jag ville förstå varför jag mådde så dåligt, därav hittade jag på att om jag nu skadade mig själv så fanns det en anledning till att det gjorde så ont i mig. När blod rann fanns det en anledning till varför man skakade och mådde lite illa.
Självklart skrämde jag mig de första gångerna, men det fanns ändå någon fashinerande med att kunna ta makten över sina tankar i de få sekunderna och se blodet droppa. Såren blev djupare och djupare och när jag började utveckla panikångest satt beroendet fast djupt i mig. När hjäirtat började bulta och paniken steg i mig var rakbladen det enda jag kunde söka mig till för några sekunders stillhet. Men mer än några sekunder hjälpte inte den fysiska smärtan.
Tillslut var det en väldigt viktig person till mig som kom på mig. Han såg mina ärr och tvingade mig förklara var de kom ifrån. Jag skämdes så fruktansvärt mycket. Jag hade aldrig känt mig svagare i hela mitt liv, och jag hade aldrig tänkt att det skulle gå så långt. Jag ville inte vara en av de där tjejerna som bara sökte uppmärksamhet med hjälp av sår på armen.
Den här personen hjälpte mig trots allt igenom allt. Jag började på medicin mot mina ångestattacker och kunde därigenom börja koncentrera mig på att jobba mot mitt beroende av rakbladen.
Nu har det gått lite mindre än ett år sedan jag skadade mig själv. Och trots att suget kommer ibland och jag även får lida igenom små ångestattacker ibland vill jag aldrig hamna där igen. Jag ska fan aldrig skada mig själv.
Jag vill börja med att säga att jag skäms så otrolig mycket över vad jag har gjort mot mig själv och jag hatar att behöva bära en massa fula armband för att dölja dem. Jag hatar att vara rädd för att armbanden glider bort och blottar vad som gömmer sig därunder och jag hatar att jag inte vet om mina vänner skulle tyckt att jag var ett freak om jag började vara öppen om att jag faktiskt en gång i tiden mådde så dåligt att jag sökte distraktion hos rakblad.
När jag var runt tolv år gammal hade jag en vän som gick igenom en jobbig tid. Hon hade börjat skriva konstigt negativa texter, pratat om att hon inte ville leva mer och färgat håret svart. En dag kom hon oxå med ett bandage runt handleden. Efter lite tjat fick jag henne slutligen att ta av det och under fanns det små rispor som knappt kommit så långt in att det hade börjad blöda. Trots allt sa hon att det hjälpte mot det där som gjorde ont i henne.
Detta var första gången jag kom i kontakt med självdestruktivitet. Självklart blev jag rädd då, men trots detta satt jag ändå på mitt rum något år senare och gjorde samma sak. Jag minns att det i början handlade om att jag ville förstå varför jag mådde så dåligt, därav hittade jag på att om jag nu skadade mig själv så fanns det en anledning till att det gjorde så ont i mig. När blod rann fanns det en anledning till varför man skakade och mådde lite illa.
Självklart skrämde jag mig de första gångerna, men det fanns ändå någon fashinerande med att kunna ta makten över sina tankar i de få sekunderna och se blodet droppa. Såren blev djupare och djupare och när jag började utveckla panikångest satt beroendet fast djupt i mig. När hjäirtat började bulta och paniken steg i mig var rakbladen det enda jag kunde söka mig till för några sekunders stillhet. Men mer än några sekunder hjälpte inte den fysiska smärtan.
Tillslut var det en väldigt viktig person till mig som kom på mig. Han såg mina ärr och tvingade mig förklara var de kom ifrån. Jag skämdes så fruktansvärt mycket. Jag hade aldrig känt mig svagare i hela mitt liv, och jag hade aldrig tänkt att det skulle gå så långt. Jag ville inte vara en av de där tjejerna som bara sökte uppmärksamhet med hjälp av sår på armen.
Den här personen hjälpte mig trots allt igenom allt. Jag började på medicin mot mina ångestattacker och kunde därigenom börja koncentrera mig på att jobba mot mitt beroende av rakbladen.
Nu har det gått lite mindre än ett år sedan jag skadade mig själv. Och trots att suget kommer ibland och jag även får lida igenom små ångestattacker ibland vill jag aldrig hamna där igen. Jag ska fan aldrig skada mig själv.
Flyga
Sitter i mitt mörka och mysigt inredda rum mitt i natten och låter tankarna snurra iväg på egen hand och trassla in sig i varandra.
Jag låter Jocke Berg i Kent ljuda ut sina texter och fylla hela mitt rum med alla olika toner som tillsammans skapar en stämning som inte riktigt går att ta på.
Jag har en konstig känsla i mig. Jag vill skrika samtidigt som jag vill gråta, men inte med panik och inte med den där klumpen i halsen som annars så ofta söker sitt grepp runt min strupe. Jag vill snarare skrika och gråta samtidigt som jag ser hur allt jag någonsin varit försvinner. Jag vill flyga iväg från vad som är nu och jag vill bli en helt okänd, skapa ett eget utseende och ett eget hem. Skapa ett eget liv.
Samtidigt blir jag helt panikslagen av tanken. Jag har redan gjort det så många gånger, jag har som jag redan sagt rymt mellan olika städer, börjat nya skolor, fått nya kompisar och förlorat gamla.
Jag vet inte riktigt vad jag vill och varför jag så gärna vill fly med den här känslan som bubblar i mig. Det känns som att jag snart ska spricka om jag inte samlar mina tankar.
Tankarna är överallt och känslorna med dem, det stormar i mig och jag vill bara flyga.
Jag låter Jocke Berg i Kent ljuda ut sina texter och fylla hela mitt rum med alla olika toner som tillsammans skapar en stämning som inte riktigt går att ta på.
Jag har en konstig känsla i mig. Jag vill skrika samtidigt som jag vill gråta, men inte med panik och inte med den där klumpen i halsen som annars så ofta söker sitt grepp runt min strupe. Jag vill snarare skrika och gråta samtidigt som jag ser hur allt jag någonsin varit försvinner. Jag vill flyga iväg från vad som är nu och jag vill bli en helt okänd, skapa ett eget utseende och ett eget hem. Skapa ett eget liv.
Samtidigt blir jag helt panikslagen av tanken. Jag har redan gjort det så många gånger, jag har som jag redan sagt rymt mellan olika städer, börjat nya skolor, fått nya kompisar och förlorat gamla.
Jag vet inte riktigt vad jag vill och varför jag så gärna vill fly med den här känslan som bubblar i mig. Det känns som att jag snart ska spricka om jag inte samlar mina tankar.
Tankarna är överallt och känslorna med dem, det stormar i mig och jag vill bara flyga.
I havet simmar fiskar
Havet är min pool. Vågorna som rullar in mot klipporna krossas liksom miljoner kristaller i solen.
Jag vill inte krossas. Under ytan har hela världen en blåaktig nyans. Under ytan får jag ingen luft.
Ett begär, jag känner igen det. När havets salt svider i ögonen spelar mina tårar ingen roll, varenda en blir en i mängden. Precis som jag, en i mängden. Vem försöker jag lura med mitt nyklippta hår och nymålade naglar i en annorlunda färg, alla är lika.
Alla påminner om fiskstimmet med småfiskar, simmar åt samma håll tillsammans, den ensamma fisken blir snabbt uppslukad.
Jag måste ändå fortsätta simma, måste hålla mig ovanför ytan.
Ingen vill vara den ensamma fisken i min pool, ingen vill bli uppslukad.
Ni är bäst!
Ville börja med att skriva att jag är helt chockad över rekationerna här från er älskade läsare. Helt plötsligt har jag lyckats komma med på en konstig lista på blogg.se´s hemsida och folk kommer verkligen in här för att läsa vad jag skriver och svarar med personliga berättelser tillbaka. Tack för stödet, ni är det bästa som finns!
Kommer med en ny text ikväll, håll ut kompisar!
Kanske ett klagoinlägg.
And here we go again.
Sedan jag var liten har jag alltid känt att jag helt enkelt inte passat med mina föräldrar. Min mamma var aldrig en bra mamma och min pappa var inte i närheten förrän jag var fyra. Kankse ska man inte förvänta sig speciellt mycket mer när en 20- och 23-åring skaffar ett oväntat barn tillsammans trots att man använt skydd.
Så hit i världen kom jag oplanerat till två människor som inte var redo för att skaffa barn. Inte heller har de blivit det under åren då båda verkar ha fastnat i ungdomen de aldrig fick, ungdomen som ett oplanerat barn tog ifrån dem då man egentligen skulle rest världen runt och festat.
När jag blev tonåring gick det upp för mig att jag helt enkelt inte kan leva med en av mina föräldrar en längre tid. Jag började rymma hemifrån, från mamma hem till pappa, och tillbaka igen. Och så höll det på fram och tillbaka och på vägen har jag hunnit gå på sex olika skolor.
Och här sitter jag nu och känner mig grymt ensam, inte heller känner jag att jag har något att kalla hem. Det sliter och river inuti mig.
Fotsteg som ekar
Jag har lagt till en ny kategori här i bloggen, skrivna ord kallas den. Där kommer ni kunna hitta massa olika texter jag har skrivit om känslor jag känt.
Ljudet av mina egna fotsteg är det som ekar mest.
De ekar som i en påminnelse om att jag spelar någon roll, om att jag finns.
Jag är en av alla stressade morgonmänniskor.
Men var finns stressen? Vad är det alla har så bråttom till, eller har de snarare bråttom ifrån något?
Var finns känslan av det viktiga?
Är det mina fotsteg som existerar mest av allt trots att det är mina känslor som sprängs mest i mig?
Vem kan påstå att känslorna inte är på rikitgt när de gör så ont?
Är det inte på rikitgt för att min smärta inte är fysiskt åstakommen?
Trots allt så går jag ändå här med alla stressade morgonmänniskor.
Jag går och jag hör mina fotsteg eka och fortsätta påminna mig om att jag fortfarande finns.
Nalle puh <3
Bloglovin
well jag har fått en hel del besök på min blogg sen igår. Och guess what? Jag startade bloggen igår, yay!
Så nu går jag och hoppas på att det kan vara en och annan av er som faktiskt på rikitgt är intresserade av att läsa vad jag har att säga och följa mina steg genom varje inlägg. Det kan ni nu göra genom en fantastisk hemsida som heter bloglovin. Klicka bara på knappen här nedan så fixas allt åt er. Yes, tack för stödet jag redan fått kompisar!
Planer går åt fel håll.
Och så var det där igen. Mitt störda beteende när saker inte går som jag har planerat. En resa jag har planerat hela sommaren men inte bokat har gått upp hur mycket som helst i pris. Självklart tycker de flesta, men för mig var det helt oberäknat. Så nu sitter jag här med kortslutning i hjärnan och kan inte under några omständigheter tänka ut ett nytt alternativ. Min plan är ju förstörd.
Och såhär är det ofta, jag gör en plan, det går fel och helt plötsligt blir jag handlingsförlamad. Kanske skulle många säga att det är en fråga om att mogna, men då kan jag svara med att denna egenskap har växt fram under det senaste halvåret tillsammans med min grymt griniga sida. Innan har jag alltid varit den som ser alla alternativ och håller mig positiv i alla lägen, men nu blir jag seriöst upprörd när små saker förändras, även om det finns lösningar. Vad fan.
VIKTigt
Nu känns det faktiskt lite bättre med designen, den är enkel men fortfarande ganska fin, Lite väl dyster bara, men jag kommer säkert leta upp en ny bakgrund om bara nån vecvka igen haha. jag tröttnar så snabbt ändå.
Nu ska jag börja ladda inför att springa en runda och efter det tänkte jag träffa en av mina bästa killkompisar och bara snacka av mig lite.
Något som har börjat gnaga mer och mer i mig är min vikt. Jag vet att jag inte på något sätt är tjock och jag vet att jag rör på mig tillräckligt (springer 2,3 gånger i veckan) men ändå så ligger jag ändå och gnager på samma vikt som jag gjorde innan jag började träna. Och ja, eftersom jag ska va hunda procent ärlig på bloggen är det väl bara dags att langa siffror. Jag är 164 cm lång och väger 62 kg. Dessa 62 kg har jag fåitt leva med hur länge som helst nu trots att jag ändrat kostvanor och börjat motionera så galet mycket mer. Man ser på mig att jag har blivit slankare men ändå sjunker jag inte i vikt. Den dagen jag väger under 60 börjar jag gilla resultat, men min totala målvikt kommer ändå alltid vara 55 kg.
Hela saken är att jag inte vill ha det såhär, jag vill inte bry mig så mycket om siffror och jag vill inte att något så korkat som vikt ska ta ens en liten del av min tankeverksamhet. Därför försöker jag insperera mig själv med bloggar som denna;
(Klicka på bilden för att komma till bloggen)
Det är sidor som denna som uppmuntrar oss till att göra de bästa vi kan av våra kroppar, inte sidor som jag för tillfället har börjat fastna i. Sidor som kallas fitspo eller thinspo eller allt annat som har med smala kroppar att göra.
Så nu behöver jag helt enkelt bara lite tid att koncentrera mig mer på bodypalace och mindre på fitspo. Jag kommer dock aldrig sluta träna, det mår jag bra av.
Så nu behöver jag helt enkelt bara lite tid att koncentrera mig mer på bodypalace och mindre på fitspo. Jag kommer dock aldrig sluta träna, det mår jag bra av.
Finns det någon som känner som mig?
Första inlägget
En frukost och en renovering senare så skäms jag fortfarande över att bloggen ser så amatörmässig ut. Alla vet ju att designen är ungefär 80% av det som fångar läsarens uppmärksamhet först. Så nu har jag helt enkelt 20% att bevisa för er varför ni ändå vill kika in på bloggen lite då och då. Suck.
Jag vet helt ärligt inte rikitgt var jag ska börja. Sånahär djupgående och personliga saker brukar jag bara dela med mig av vid rätt frågor och därav vet jag exakt vad jag ska börja att prata om. Nu blir det så löst och knasigt.
Men jag kan väl ändå börja med hur det är i dagsläget. Jag har blivit sviken av en del kompisar på sistonde, och jag som förut kände mig som en av de populäraste tjejerna i mitt umgänge, känner mig nu ensam och jävligt missförstådd.
Jag är medveten om att jag beter mig som en bitch ibland och jag gör ganska ofta upp scener i huvudet som jag tror ska inträffa, och om de inte gör det blir jag besviken. Kankse lider jag av någon störning, kanske inte. Jag vill nog helst inte veta faktiskt. En gång gick jag på medicin och jag har aldrig känt mig så sjuk som när jag har behövt ta piller flera gånger om dagen i vetenskap om att det bara var min egen hjärna som var sjuk. Men jag lovar att komma mer in på det i ett annat inlägg.
Vi hörs säkerligen snart igen, chiao
Välkommen till min nya blogg!
Jahaja, så befinner jag mig ännu en gång i bloggandets värld. Ende skillnaden är att jag numera inte har en enda av mina gamla läsare kvar, och att det gör mig nöjd. Så välkommen ni nya okända läsare, välkommen till en helt ny blogg om mig, om en sida som jag aldrig riktigt visat allmänheten.
Ja, det är helt sant, jag har faktiskt tänkt lova att det häör inte ska bli som alla andra av alla nystartade bloggar. Jag vill inte bli störst (då skulle jag inte klara av att hålla allt hemligt) eller bäst (då skulle jag nog inte kunnat va ärlig i varje inlägg) eller ens vackrast (eftersom jag helt enkelt inte har några planer på att visa hur jag ser ut).
Ja, där har ni det. Det enda jag hade tänkt göra nu är att jobba lite på designen och förhoppningsvis kommer ett nytt inlägg in snart så ni förstår lite mer vad jag hade tänkt.
