Jag är nervös. Och jag kan inte sätta fingret på vad det är som är där. Vad är det som ligger under min hud och kliar? När ska mina personligheter enas och bestämma sig för vad jag är? Konflikt konflikt konflikt. Jag är så medveten om att det är så, men tillbaka skriker jag bara maktlöshet. En skugga skrattar mig rakt upp i ansiktet. Jag skäms över mig själv och knyter nävarna i fickan igen. Jag har många gånger i desperation försökt skriva om det. Jag tror jag hoppas på att försöka finna om vad i mina texter. Om jag bara skriver tillräckligt många ord kommer jag kunna hitta lösningen mellan raderna. Omedvetenheten kommer lysa igenom likt morgonsol en sommarmorgon bakom sommarstugagardiner. Alla svar kommer finnas därbakom och livet kommer bli enklare, mer begripligt. Det enda som lyser igenom mina gardiner nu är nervositeten. Och ovissheten infinner sig liksom en gammal vän man egentligen aldrig valde själv. 

 

Sverige är inte bra för mig.

Jag vill ha klart vatten, varma vindar, stränder och exotiska hus. Uteserveringar med utomlandsläsk och resturang med rätter man aldrig skulle vågat smaka i Sverige. 

Jag vill bo på ett tillfälligt ställe, i en resväska. Jag vill ha packat enbart det nödvändigaste. Jag behöver inget annat i hela världen. Jag behöver bara världen. Friheten som leker där ute. 

Där ute älskar jag mig själv. Jag är mig själv. Jag strosar runt för mig själv, sjunger några toner, fotograferar saker jag tyker om och formulerar känslor i ord. Känslor som inte existerar i Sverige. I världen där utanför spelar de lyckliga känslorna exakt lika stor roll som de sårade. Jag trivs så jävla bra. Skiter i alla där hemma. I mina saker, mitt rum, mina vänner. Jag är inte i behov av dem. 

 

Men nu är jag hemma. Och behövande. Men det är mycket som har förändrats. Timmarna består av väntan. Vem ska höra av sig? Vad ska jag säga? Hur ska jag göra? Alla beslut och livsavgörande val. 

Jag tycker inte det är skönt att vara hemma, för detta är inte hem för mig. Jag är mitt eget hem. Jag trivs att leva i min resväska och vara redo för nya äventyr. 

Men ändå. Här är jag Sverige. Välkomna mig tillbaka. 

Ensamhet. En sjuk jävla känsla som sitter så långt inuti mig att ingen någonsin kan vidröra den. Jag är omringad av människor. De tycker om mig. De vill vara med mig, de ger mig sin tid, några få procentenheter av deras liv. Jag är någon för dem. 

Människor är till och med dumma nog att inbilla sig att jag skulle bli en bra rumskamrat, att det skulle varit trevligt att dela bostad med mig. 

Att människor ens skulle få för sig att tänka den tanken visar hur långt det är kvar innan någon känner mig fullt. Ingen skulle påstå att det skulle varit trevligt att bo med mig om den skulle känt mig. 

Min migränliknande huvudvärk som varade i två dagar är inte på grund av för mycket stress. Den satte sig i mitt huvud för att skrika att för många tankar cirkulerar alldeless för snabbt. Mitt humör skiftar på tok för snabbt. Mina relationer blir lidande, jag går från en person till nästa. Självklart har jag börjat fatta att det inte är dem det är fel på. Det är jag. Jag måste sluta fred med mig själv och låta någon se allt, utan att skämmas så förbannat mycket. 

 

Men jag vågar inte. Och därför kommer jag fortsätta känna denna eviga ensamhet. Känslan av att inte bli förstådd, att inte räcka till och känslan av att hela tiden behöva bevisa någonting. 

Jag måste själv förstå mig innan jag ber någon annan göra det. Jag hoppades en gång att en annan person skulle kunna berätta för mig vem jag var, i min totala förvirring inbillade jag mig att det bästa sättet att lära känna mig själv skulle vara att se mig själv genom någon annans ögon, låta denna förklara för mig vad alla andra ser. 

Men man ser ju inte vad någon annan känner. Ingen kan någonsin se hur mina känslor flyger och flänger i min kropp. Jag måste själv tygla dem. Så långt har jag åtminstone kommit i mitt funderande nu. Men den eviga frågan är HUR. Hur hurhurhur. Huuuur ska jag förstå mig själv? Och hur ska jag då kunna förvänta mig att någon annan ska förstå mig? och hur ska jag då komma ifrån min jävla ensamhet? 

Hur. 

Klarblåa ögon möter dina bruna. Fruktansvärt naiv. Som ett barn. Allt ska bli bra tillslut. 

Illamåendet påminner mig om att något är fel, att det finns något inuti mig som måste hostas upp. 

Det är slut på vårat kapitel. Det är mitt fel. Jag behöver mer, behöver ombyte, klarar inte en fast grund. 

Du skrämmer mig. Jag skyller på att du är mesig och tråkig. Du är bara stabil. Jag vet var jag har dig. Åtminstonde är det vad jag tror. 

Jag tar dig för givet, det gör jag fortfarande. Mina gröna ögon lyser extremt blåögt mot dig. Min sjuka hjärna har på något sätt resonerat fram att det bästa sättet att lösa alla våra problem är att stöta dig så långt bort som möjligt. 

Min hjärna tror att det kan vara uppfriskande, att det kan gör gott. 

Jag kommer aldrig kunna se dig med någon annan. Det kommer sticka som ett svärd rakt igenom mig. In genom bröstet, ut genom nedre delen av ryggen. Rakt igenom. 

Bajsbajsbajs

Okej, det här är u galet. Helt plötsligt loggar jag in på blogg.se och ALLT ser helt annorlunda ut. Jag är förvirrad och borttappad haha. 

Och ja, jag vet att jag inte har bloggat på ett bra tag, men jag tyckte att när det började kännas som en plikt att skriva snarare än att bli av med tankar och känslor så var det dags för en paus. Min blogg ska inte tvingas updateras med världelösa inlägg flera gånger om dagen bara för att göra läsare nöjda. 

 

Jag håller mig för tillfället helt upptagen med jobb, gym och skola. Reste av tiden spenderar jag med människor jag tycker om. 

Jag vill inte stanna upp. För om jag skulle göra det så kommer tankarna igen. Vill egentligen inte erkänna det för mig själv eller någon annan, men attackerna var inte långt borta förra veckan. Jag hade ren tur att jag började må dåligt när jag redan var ute och inte på mitt rum. 

Kanske kommer jag blogga lite mer nu, kanske inte. Vi får se vad min fritid låter mig och hur mycket känslor som vill spricka ut ur mig. 

Så ni vet hur läget ligger till liksom haha.

Ha en fin dag!

För tillfället är det massor av folk som lever med nära vänner, partners och familjemedlemmar de inte ens tycker om. Men istället för att höja rösten och börja kommunicera om vad problemet är och varför folk beter sig som de gör låter de bara allt fortsätta.

Varför fortsäter man låta sig bli trampad på? Varför håller man inne sin frustration samtidigt som man ler mot personen? Varför går man och berättar för andra kompisar om hur dåligt man mår av denna specifika person utan att säga till den en gång för alla att den faktiskt beter sig som en skit?

Jag kan inte förstå dessa saker, och jag orkar inte att de mår dåligt. Om de utsätter sig för en offerposition måste de lära sig att stå upp för sig själva. Vem fan ska annars göra det?

Jag har alltid haft torr hud. När jag var liten led jag av så extrema eksem att jag kliade tills jag började blöda, och sen kunde jag ändå inte låte bli att klia lite till. Men som tur är så har jag faktiskt växt ifrån det. Men min torra hud dyker gärna upp igen när jag har lite mycket på gång, och framföralt när vintern börjar närma sig. Dessutom sätter det sig i ansiktet, främst runt munnen och över ögonlocken. Vilket gör så de ser ut som att jag har sjuka munsår och blir slagen hemma ungefär.

Det är det som håller på att hända nu. Huden i ansiktet har börjat flamma upp och min torra hy har börjat sprida sig runt läpparna. Och alltid är det nån idiot som frågar om jag inte kan gå hem och smörja mig med en kräm eller något. Ni kanske kan förstår hur frustrerande det är när det enda jag gör är att smörja och smörja, det är ju inte som att jag vill se ut såhär..

Men nu till er, har ni något tips på vad man kan göra åt extremt torr hud?

Men jag föstår dem. Jag ville själv göra exakt samma sak när jag var påväg att gå ut nian. Jag ville ut och utfoska världen och lära mig bättre engelska innan jag skulle behöva ta tag i mitt gymnasium här hemma. Men det blev som det alltid blir, när någon av mina föräldrar (denna gången min mamma) tycker att någonsing är en bra idé, måste min andra förälder i trots förbjuda det. Så det blev ingen utbytesresa för min del och nu går jag mitt sista år i gymnasiet och är plötsligt för gammal.

Så ja, nog väker det någonstans inom mig när jag ser hur många som får uppfylla sina drömmar och gå i highschool.

Efter idag börjar jag mitt tredje år på gymnasiet, sen har jag några små lov att se fram emot och sen helt plötsligt står jag där med jobb och baa tre veckors semester på ett helt år.

Självklart kommer jag ju också ha lov om jag plugga högskola, men det har jag faktiskt inga planer på att göra de närmaste åren.

Så idag är en ångestdag. Dessutom är det den finaste dagen på hela året och det jag ska spendera/har spenderat den med är att sova, gymma och snart sitta inne i en lokal och jobba. Heeeelveeetee.

Istället drar tankar och känslor åt tusen olika håll. Och i mitten sitter jag, med alltihop ivägsvävande som ballonger och försöker desperat hålla fast i alltihop. Försöker förstå mig på vilket jag känner mest och vad som stämmer överens. Vilket är tveksamheter och vilka är saker mitt inre skriker för full hals?

Är jag kär eller inte? Är jag ledsen eller glad? Gillar jag min tillvaro eller inte? Vilken av alla mina hundra vänner är en jag faktiskt skulle kunna lita på? Varför finns det absolut ingen som ställer upp när jag behöver? Hur kommer min framtid se ut? Vill jag bo ensam eller inte? Vill jag prata med mamma eller inte? Varför är jag rädd för att ta kontakt med min kusin? Hur mycket kan man tänka och känna innan man spricker?