Skugga

Jag är nervös. Och jag kan inte sätta fingret på vad det är som är där. Vad är det som ligger under min hud och kliar? När ska mina personligheter enas och bestämma sig för vad jag är? Konflikt konflikt konflikt. Jag är så medveten om att det är så, men tillbaka skriker jag bara maktlöshet. En skugga skrattar mig rakt upp i ansiktet. Jag skäms över mig själv och knyter nävarna i fickan igen. Jag har många gånger i desperation försökt skriva om det. Jag tror jag hoppas på att försöka finna om vad i mina texter. Om jag bara skriver tillräckligt många ord kommer jag kunna hitta lösningen mellan raderna. Omedvetenheten kommer lysa igenom likt morgonsol en sommarmorgon bakom sommarstugagardiner. Alla svar kommer finnas därbakom och livet kommer bli enklare, mer begripligt. Det enda som lyser igenom mina gardiner nu är nervositeten. Och ovissheten infinner sig liksom en gammal vän man egentligen aldrig valde själv. 
 
Jag är trött på dessa jävla texter. 

.

Sverige är inte bra för mig.
Jag vill ha klart vatten, varma vindar, stränder och exotiska hus. Uteserveringar med utomlandsläsk och resturang med rätter man aldrig skulle vågat smaka i Sverige. 
Jag vill bo på ett tillfälligt ställe, i en resväska. Jag vill ha packat enbart det nödvändigaste. Jag behöver inget annat i hela världen. Jag behöver bara världen. Friheten som leker där ute. 
Där ute älskar jag mig själv. Jag är mig själv. Jag strosar runt för mig själv, sjunger några toner, fotograferar saker jag tyker om och formulerar känslor i ord. Känslor som inte existerar i Sverige. I världen där utanför spelar de lyckliga känslorna exakt lika stor roll som de sårade. Jag trivs så jävla bra. Skiter i alla där hemma. I mina saker, mitt rum, mina vänner. Jag är inte i behov av dem. 
 
Men nu är jag hemma. Och behövande. Men det är mycket som har förändrats. Timmarna består av väntan. Vem ska höra av sig? Vad ska jag säga? Hur ska jag göra? Alla beslut och livsavgörande val. 
Jag tycker inte det är skönt att vara hemma, för detta är inte hem för mig. Jag är mitt eget hem. Jag trivs att leva i min resväska och vara redo för nya äventyr. 
Men ändå. Här är jag Sverige. Välkomna mig tillbaka. 

Hur.

Ensamhet. En sjuk jävla känsla som sitter så långt inuti mig att ingen någonsin kan vidröra den. Jag är omringad av människor. De tycker om mig. De vill vara med mig, de ger mig sin tid, några få procentenheter av deras liv. Jag är någon för dem. 
Människor är till och med dumma nog att inbilla sig att jag skulle bli en bra rumskamrat, att det skulle varit trevligt att dela bostad med mig. 
Att människor ens skulle få för sig att tänka den tanken visar hur långt det är kvar innan någon känner mig fullt. Ingen skulle påstå att det skulle varit trevligt att bo med mig om den skulle känt mig. 
Min migränliknande huvudvärk som varade i två dagar är inte på grund av för mycket stress. Den satte sig i mitt huvud för att skrika att för många tankar cirkulerar alldeless för snabbt. Mitt humör skiftar på tok för snabbt. Mina relationer blir lidande, jag går från en person till nästa. Självklart har jag börjat fatta att det inte är dem det är fel på. Det är jag. Jag måste sluta fred med mig själv och låta någon se allt, utan att skämmas så förbannat mycket. 
 
Men jag vågar inte. Och därför kommer jag fortsätta känna denna eviga ensamhet. Känslan av att inte bli förstådd, att inte räcka till och känslan av att hela tiden behöva bevisa någonting. 
Jag måste själv förstå mig innan jag ber någon annan göra det. Jag hoppades en gång att en annan person skulle kunna berätta för mig vem jag var, i min totala förvirring inbillade jag mig att det bästa sättet att lära känna mig själv skulle vara att se mig själv genom någon annans ögon, låta denna förklara för mig vad alla andra ser. 
Men man ser ju inte vad någon annan känner. Ingen kan någonsin se hur mina känslor flyger och flänger i min kropp. Jag måste själv tygla dem. Så långt har jag åtminstone kommit i mitt funderande nu. Men den eviga frågan är HUR. Hur hurhurhur. Huuuur ska jag förstå mig själv? Och hur ska jag då kunna förvänta mig att någon annan ska förstå mig? och hur ska jag då komma ifrån min jävla ensamhet? 
Hur. 

ord.

Egentligen skulle jag velat säga allt. Skrika det rakt i ansiktet på någon. På en annan människa. I hopp om att någon någongång skulle fatta. Jag skulle vilja sätta ord på allt. Jag vill hitta andra ord på det jag känner, liknelser, någon som kan få någon annan att fatta. Jag vill inte vara ensam. Jag har inte ens valt att känna såhär. 
De säger att lycka sitter i ens eget huvud? Men vad gör man när hjärnan värker och ett illamående sprider sig i hela kroppen? Huvudet har för fan redan ont, hur fan kan det då vara ansvarigt för hela mitt liv?
Jag ser ibland mig i ett yttre perspektiv. Ser på mig själv, i alla mina timmar när jag legat i en liten hög av skinn, ben och fett, inrullat i täcket i min säng. Med någonting som sprängts i bitar inuti mig. 
Jag ser mig själv ligga där, i någon kontig ställning, och jag skrattar åt mig. Jag är en patetisk människa. Jag har inget att må dåligt för. Jag lever och har det bra idag. Jag har till och med vänner som bryr sig om mig. Det är inte alla som har det. 
Jag ser mig ligga där i min säng. Med en hjärna som inte tänker några tankar alls och skakar sakta på huvudet. Jag är en tönt. Varför reser jag mig inte upp? Så som jag alltid gjort tidigare. Styr ena benet över sängkanten, ställer mig upp och gör något av min tid. 
Jag ligger där i min säng och funderar på att göra det, alltså resa mig, gång på gång. 
Men trots allt ligger jag ändå kvar där. Lyssnar på mina egna andetag och hjärtats puls. Japp, jag lever fanimej fortfarande. Men jag kan inte resa mig. Jag vill helt enkelt inte. 
Jag vill bort härifrån. Till ett annat land. Jag hoppas att det ska hjälpa mig. Jag hoppas det, att ett annat land kan locka så mycket att jag reser mig ur min säng. 
För jag vet redan vad som finns utanför min port. Och det äcklar mig, driver på illamåendet. 
Det måste finnas något annat, något mer. 

Slut

Klarblåa ögon möter dina bruna. Fruktansvärt naiv. Som ett barn. Allt ska bli bra tillslut. 
Illamåendet påminner mig om att något är fel, att det finns något inuti mig som måste hostas upp. 
Det är slut på vårat kapitel. Det är mitt fel. Jag behöver mer, behöver ombyte, klarar inte en fast grund. 
Du skrämmer mig. Jag skyller på att du är mesig och tråkig. Du är bara stabil. Jag vet var jag har dig. Åtminstonde är det vad jag tror. 
Jag tar dig för givet, det gör jag fortfarande. Mina gröna ögon lyser extremt blåögt mot dig. Min sjuka hjärna har på något sätt resonerat fram att det bästa sättet att lösa alla våra problem är att stöta dig så långt bort som möjligt. 
Min hjärna tror att det kan vara uppfriskande, att det kan gör gott. 
Jag kommer aldrig kunna se dig med någon annan. Det kommer sticka som ett svärd rakt igenom mig. In genom bröstet, ut genom nedre delen av ryggen. Rakt igenom. 
Bajsbajsbajs

Lite uppdatering

Okej, det här är u galet. Helt plötsligt loggar jag in på blogg.se och ALLT ser helt annorlunda ut. Jag är förvirrad och borttappad haha. 
Och ja, jag vet att jag inte har bloggat på ett bra tag, men jag tyckte att när det började kännas som en plikt att skriva snarare än att bli av med tankar och känslor så var det dags för en paus. Min blogg ska inte tvingas updateras med världelösa inlägg flera gånger om dagen bara för att göra läsare nöjda. 
 
Jag håller mig för tillfället helt upptagen med jobb, gym och skola. Reste av tiden spenderar jag med människor jag tycker om. 
Jag vill inte stanna upp. För om jag skulle göra det så kommer tankarna igen. Vill egentligen inte erkänna det för mig själv eller någon annan, men attackerna var inte långt borta förra veckan. Jag hade ren tur att jag började må dåligt när jag redan var ute och inte på mitt rum. 
Kanske kommer jag blogga lite mer nu, kanske inte. Vi får se vad min fritid låter mig och hur mycket känslor som vill spricka ut ur mig. 

Ridning

Har träningvärk i benen. Men kan absolut inte vänta tills nästa torsdag. Det var min första ridlektion igår, och det var verkligen heaven on earth. Vi red ut, jag fick prova en nyköpt liten ponny som va hur fin som helst och jag bara njöt. Kan aldrig fatta att jag nästan tänkte sluta så jag skulle hinna med att jobba mer. Jag skulle bivit totalt nere. Men nu har jag mitt ljus i kommande vintermörker en gång i veckan. känns underbart hihi.

Så ligger läget till

Okej. Så nu har min statistik sjunkit helt galet. Känns ju.. sådär. Men vad ska man göra, jag skriver om det jag tänker på och så kommer det fortsätta. Orkar inte med inlägg som handlar om att man inte vet vad man skaskriva om och så vill man att e få läsare man har kvar ska bestämma vad de ska läsa om. Detta är min blogg och det är mina tankar, känslor och åsikter som kommer fortsätta publiceras här.
Så ni vet hur läget ligger till liksom haha.
Ha en fin dag!

Stå upp för sig

Jag önskar att alla människor i min närhet skulle finna lite styrka att stå upp för sig själva.
För tillfället är det massor av folk som lever med nära vänner, partners och familjemedlemmar de inte ens tycker om. Men istället för att höja rösten och börja kommunicera om vad problemet är och varför folk beter sig som de gör låter de bara allt fortsätta.
Varför fortsäter man låta sig bli trampad på? Varför håller man inne sin frustration samtidigt som man ler mot personen? Varför går man och berättar för andra kompisar om hur dåligt man mår av denna specifika person utan att säga till den en gång för alla att den faktiskt beter sig som en skit?
Jag kan inte förstå dessa saker, och jag orkar inte att de mår dåligt. Om de utsätter sig för en offerposition måste de lära sig att stå upp för sig själva. Vem fan ska annars göra det?

Jag blir ful

Såhär är det. När jag stressar så blir jag ful. Det är hemskt och väldigt jobbigt eftersom att jag ju redan har så mycket att stå i när jag stressar att jag inte orkar att ta tag i ett till problem, dvs mitt utseende.
Jag har alltid haft torr hud. När jag var liten led jag av så extrema eksem att jag kliade tills jag började blöda, och sen kunde jag ändå inte låte bli att klia lite till. Men som tur är så har jag faktiskt växt ifrån det. Men min torra hud dyker gärna upp igen när jag har lite mycket på gång, och framföralt när vintern börjar närma sig. Dessutom sätter det sig i ansiktet, främst runt munnen och över ögonlocken. Vilket gör så de ser ut som att jag har sjuka munsår och blir slagen hemma ungefär.
Det är det som håller på att hända nu. Huden i ansiktet har börjat flamma upp och min torra hy har börjat sprida sig runt läpparna. Och alltid är det nån idiot som frågar om jag inte kan gå hem och smörja mig med en kräm eller något. Ni kanske kan förstår hur frustrerande det är när det enda jag gör är att smörja och smörja, det är ju inte som att jag vill se ut såhär..
Men nu till er, har ni något tips på vad man kan göra åt extremt torr hud?
(Bilden är tagen från eschluter.blogg.se)

Ett år i USA

Oj vad många det är som åker till USA som utbytesstudenter just nu. Plötsligt ska alla ta sig ett pr ledigt och utforska världen på ett helt annat ställe, ungefär så långt ifrån alla vänner och andra nära som möjligt.
Men jag föstår dem. Jag ville själv göra exakt samma sak när jag var påväg att gå ut nian. Jag ville ut och utfoska världen och lära mig bättre engelska innan jag skulle behöva ta tag i mitt gymnasium här hemma. Men det blev som det alltid blir, när någon av mina föräldrar (denna gången min mamma) tycker att någonsing är en bra idé, måste min andra förälder i trots förbjuda det. Så det blev ingen utbytesresa för min del och nu går jag mitt sista år i gymnasiet och är plötsligt för gammal.
Så ja, nog väker det någonstans inom mig när jag ser hur många som får uppfylla sina drömmar och gå i highschool.

Väääädeeer

Det är blomstrande sommar ute. Var i helvete har den varit under sommarlovet? Allt flyttas fram. Det blir inte sommar förrän tidigast i slutet av juli och det blir inte vinter förrän någon gång vid nyår. Där emellan är det någon sorts halvdan blandning mellan årets alla årstider, som dessutom blandar sig lite som de vill. Hagek i Juni, strålande sol och varmt i oktober och så får vi inte glömma regn, regn och åter regn. Alltid. Jo nog kaosar vädret alltid. Skulle bara varit skönt att ha denna värmen när jag var ledig liksom.

Nä fy fan.

Idag är min sista sommarlovsdag. Någonsin. Fan.
Efter idag börjar jag mitt tredje år på gymnasiet, sen har jag några små lov att se fram emot och sen helt plötsligt står jag där med jobb och baa tre veckors semester på ett helt år.
Självklart kommer jag ju också ha lov om jag plugga högskola, men det har jag faktiskt inga planer på att göra de närmaste åren.
Så idag är en ångestdag. Dessutom är det den finaste dagen på hela året och det jag ska spendera/har spenderat den med är att sova, gymma och snart sitta inne i en lokal och jobba. Heeeelveeetee.

vill inte bli gammal!

Har fuskat som tusan idag och krängt massa tårta. Firat pojkvännens morfar som fyller 95. Asså jag vet inte vad det är, men jag har någon form av fobi för gammla. De är så gaggiga och man förstår oftast inte vad det är de vill prata om. Aldrig känner de igen en heller. Jag hatar tanken av att jag antagligen oxå kommer bli så nån gång. Önskar jag kommer ihåg att jag inte vill leva på det sättet och kommer på ett sätt att dö. Det låter galet grovt när jag skriver det såhär men hoppas ni fattar vad jag menar..

Ballonger av tankar och känslor.

Förvirringen sen imorse sitter i. Självklart handlar det inte längre om fantasivärldar och isbjörnar.
Istället drar tankar och känslor åt tusen olika håll. Och i mitten sitter jag, med alltihop ivägsvävande som ballonger och försöker desperat hålla fast i alltihop. Försöker förstå mig på vilket jag känner mest och vad som stämmer överens. Vilket är tveksamheter och vilka är saker mitt inre skriker för full hals?
Är jag kär eller inte? Är jag ledsen eller glad? Gillar jag min tillvaro eller inte? Vilken av alla mina hundra vänner är en jag faktiskt skulle kunna lita på? Varför finns det absolut ingen som ställer upp när jag behöver? Hur kommer min framtid se ut? Vill jag bo ensam eller inte? Vill jag prata med mamma eller inte? Varför är jag rädd för att ta kontakt med min kusin? Hur mycket kan man tänka och känna innan man spricker?

Min profilbild

Jag

Jag är en tjej som, precis som alla andra, har levt min livshistoria dag för dag. Jag har haft motgångar och medgångar och ibland har livet känts lite upp och ner. Jag har dock alltid haft lite svårt att vara ärlig kring det och om någon frågat hur det är med mig har jag ofta bara ryckt på axlarna och med ett leende svarat att det snart blir bättre. Och visst blir det ofta bättre, men det kan vara en lång process dit, och det är hela den resan jag hade tänkt låta er vara med på. Helt utan censur.

RSS 2.0