.
Sverige är inte bra för mig.
Jag vill ha klart vatten, varma vindar, stränder och exotiska hus. Uteserveringar med utomlandsläsk och resturang med rätter man aldrig skulle vågat smaka i Sverige.
Jag vill bo på ett tillfälligt ställe, i en resväska. Jag vill ha packat enbart det nödvändigaste. Jag behöver inget annat i hela världen. Jag behöver bara världen. Friheten som leker där ute.
Där ute älskar jag mig själv. Jag är mig själv. Jag strosar runt för mig själv, sjunger några toner, fotograferar saker jag tyker om och formulerar känslor i ord. Känslor som inte existerar i Sverige. I världen där utanför spelar de lyckliga känslorna exakt lika stor roll som de sårade. Jag trivs så jävla bra. Skiter i alla där hemma. I mina saker, mitt rum, mina vänner. Jag är inte i behov av dem.
Men nu är jag hemma. Och behövande. Men det är mycket som har förändrats. Timmarna består av väntan. Vem ska höra av sig? Vad ska jag säga? Hur ska jag göra? Alla beslut och livsavgörande val.
Jag tycker inte det är skönt att vara hemma, för detta är inte hem för mig. Jag är mitt eget hem. Jag trivs att leva i min resväska och vara redo för nya äventyr.
Men ändå. Här är jag Sverige. Välkomna mig tillbaka.
Hur.
Ensamhet. En sjuk jävla känsla som sitter så långt inuti mig att ingen någonsin kan vidröra den. Jag är omringad av människor. De tycker om mig. De vill vara med mig, de ger mig sin tid, några få procentenheter av deras liv. Jag är någon för dem.
Människor är till och med dumma nog att inbilla sig att jag skulle bli en bra rumskamrat, att det skulle varit trevligt att dela bostad med mig.
Att människor ens skulle få för sig att tänka den tanken visar hur långt det är kvar innan någon känner mig fullt. Ingen skulle påstå att det skulle varit trevligt att bo med mig om den skulle känt mig.
Min migränliknande huvudvärk som varade i två dagar är inte på grund av för mycket stress. Den satte sig i mitt huvud för att skrika att för många tankar cirkulerar alldeless för snabbt. Mitt humör skiftar på tok för snabbt. Mina relationer blir lidande, jag går från en person till nästa. Självklart har jag börjat fatta att det inte är dem det är fel på. Det är jag. Jag måste sluta fred med mig själv och låta någon se allt, utan att skämmas så förbannat mycket.
Men jag vågar inte. Och därför kommer jag fortsätta känna denna eviga ensamhet. Känslan av att inte bli förstådd, att inte räcka till och känslan av att hela tiden behöva bevisa någonting.
Jag måste själv förstå mig innan jag ber någon annan göra det. Jag hoppades en gång att en annan person skulle kunna berätta för mig vem jag var, i min totala förvirring inbillade jag mig att det bästa sättet att lära känna mig själv skulle vara att se mig själv genom någon annans ögon, låta denna förklara för mig vad alla andra ser.
Men man ser ju inte vad någon annan känner. Ingen kan någonsin se hur mina känslor flyger och flänger i min kropp. Jag måste själv tygla dem. Så långt har jag åtminstone kommit i mitt funderande nu. Men den eviga frågan är HUR. Hur hurhurhur. Huuuur ska jag förstå mig själv? Och hur ska jag då kunna förvänta mig att någon annan ska förstå mig? och hur ska jag då komma ifrån min jävla ensamhet?
Hur.
