Honestly No Idea!

Egentligen skulle jag velat säga allt. Skrika det rakt i ansiktet på någon. På en annan människa. I hopp om att någon någongång skulle fatta. Jag skulle vilja sätta ord på allt. Jag vill hitta andra ord på det jag känner, liknelser, någon som kan få någon annan att fatta. Jag vill inte vara ensam. Jag har inte ens valt att känna såhär. 

De säger att lycka sitter i ens eget huvud? Men vad gör man när hjärnan värker och ett illamående sprider sig i hela kroppen? Huvudet har för fan redan ont, hur fan kan det då vara ansvarigt för hela mitt liv?

Jag ser ibland mig i ett yttre perspektiv. Ser på mig själv, i alla mina timmar när jag legat i en liten hög av skinn, ben och fett, inrullat i täcket i min säng. Med någonting som sprängts i bitar inuti mig. 

Jag ser mig själv ligga där, i någon kontig ställning, och jag skrattar åt mig. Jag är en patetisk människa. Jag har inget att må dåligt för. Jag lever och har det bra idag. Jag har till och med vänner som bryr sig om mig. Det är inte alla som har det. 

Jag ser mig ligga där i min säng. Med en hjärna som inte tänker några tankar alls och skakar sakta på huvudet. Jag är en tönt. Varför reser jag mig inte upp? Så som jag alltid gjort tidigare. Styr ena benet över sängkanten, ställer mig upp och gör något av min tid. 

Jag ligger där i min säng och funderar på att göra det, alltså resa mig, gång på gång. 

Men trots allt ligger jag ändå kvar där. Lyssnar på mina egna andetag och hjärtats puls. Japp, jag lever fanimej fortfarande. Men jag kan inte resa mig. Jag vill helt enkelt inte. 

Jag vill bort härifrån. Till ett annat land. Jag hoppas att det ska hjälpa mig. Jag hoppas det, att ett annat land kan locka så mycket att jag reser mig ur min säng. 

För jag vet redan vad som finns utanför min port. Och det äcklar mig, driver på illamåendet. 

Det måste finnas något annat, något mer.