Skugga

Jag är nervös. Och jag kan inte sätta fingret på vad det är som är där. Vad är det som ligger under min hud och kliar? När ska mina personligheter enas och bestämma sig för vad jag är? Konflikt konflikt konflikt. Jag är så medveten om att det är så, men tillbaka skriker jag bara maktlöshet. En skugga skrattar mig rakt upp i ansiktet. Jag skäms över mig själv och knyter nävarna i fickan igen. Jag har många gånger i desperation försökt skriva om det. Jag tror jag hoppas på att försöka finna om vad i mina texter. Om jag bara skriver tillräckligt många ord kommer jag kunna hitta lösningen mellan raderna. Omedvetenheten kommer lysa igenom likt morgonsol en sommarmorgon bakom sommarstugagardiner. Alla svar kommer finnas därbakom och livet kommer bli enklare, mer begripligt. Det enda som lyser igenom mina gardiner nu är nervositeten. Och ovissheten infinner sig liksom en gammal vän man egentligen aldrig valde själv. 
 
Jag är trött på dessa jävla texter. 

Zombie

Hjärnan är tom och kroppen går på lågvarv.
Jag rör mig långsamt, all min energi går ändå åt till att röra mig rakt fram mot vägen dit jag ska.
Jag måste ses som en zombie av alla som passerar mig. Blå påsar under ögonen, ett rosa hår som har försökts samlas i en toffs på huvudet. Kläder som är slumpvalt komponerade ihop för att lyckas sticka ut så lite som möjligt. Krokig hållning, ingen ork för att sträcka på mig.
Jag är trött och världen stinker. Staden jag annars älskar tittar på mig med ett hånleende. Solen lyser, men ljuset sticker bara i mina ögon som är torra av utmattning.
Jag vill sova, låsa in mig på mitt mörka rum och skriva deprimerande texter tills imorgon.
För jag vet ju att jag inte kan hålla på såhär hur länge som helst. En dag får jag på mig. Jag får se ut hur jag vill, bete mig hur jag vill, göra vad jag vill. Men imorgon måste jag skärpa mig. Borsta igenom håret ordentligt, lägga på smink och tänka ut en ordentlig outfit. Sträcka på ryggen och le.
Men tills dess samlar jag mina krafter. Ger mig själv en dag av att bara vara. Jag är en zombie, men det får jag vara för att klara mina dagar.

Ljuset letar sig in i mig

Holocene- Bon Iver


Musik och lyckliga känslor blandades imorse. Sätt på låten och försök leva er in i känslorna.



Regnet droppar och träffar min hud, bara en sval beröring som för att visa att jag lever.
Musiken ekar i mina öron och berättar med sina ljuva toner för mig hur jag känner.
Himlen är grå. Men denna gången gör det ingenting.
Små nyanser av olikfärgade ljusstrålar har letat sig in i mig.
de spelar på mina nerver, kilttlar och får mig att le.
Träden står blommande överallt och slukar allt vatten som faller.
Det känns som att mina skor aldrig har utforskat denna marken tidigare, det var så längesedan mina steg kändes så lätta.
Det var längesedan jag inte behövde använda all min tankekraft för att orka igenom varje steg.
Men det är de små tonerna av ljus. De kämpar för att leta sig hela vägen in.

Du är mitt virus.

Du är så nära mig, liksom under min hud.
Forsar igenom mitt blod, ut från mitt hjärta med en intensiv kraft och värme.
Det är du som får min kropp att skälva. Alltid innifrån och ut, med en känsla av att det är du som sitter där och spelar med dina fingrar på mina nerver. På samma sätt som du brukar spela på strängarna på din gitarr.
Liksom den gör du framsteg med mig. Snart sitter du enda inne i benmärgen, och jag är lite rädd.
Vad händer nu när du är hela vägen inne? Vad händer om du plötsligt vill lämna mig? När du ska bryta dig ut ur mig, slita upp mig innifrån, genom allt kött och blod.
Samtidigt kan jag inget göra, mitt immunförsvar mot dig är sedan länge borta.
Och du sprider dig inne i mig som ett virus, du finns här någonstans under min hud.

Jag går i kras

Tänkte dela med mig av en text jag lite random skrev igårkväll. Enjoy!

Det var just den där beröringen som fick allt att gå i kras inuti mig. Den silkeslena rörelsen över min axel och munnen som viskade "hur är det med dig?" Jag önskar att du istället skulle slagit mig hårt. Önskar att du skulle gett mig en anledning att skrika på dig, att bli arg och springa där ifrån. Istället känner jag hur benen viker under mig och mina vassa knän träffar ännu vassare stenar. Kanske kommer det lite blod från såren de lyckas skrapa upp, men den smärtan är ingenting emot det jag känner inom mig just nu. Det bor ett monster i mig och nu har det ännu en gång släppts fritt. De rusar igenom mina blodådror, drar i mina nerver, spelar på mina kräkreflexer och stryper mitt syreintag. Jag ligger där i din famn, säger inte ett ord, kan inte prata och behöver inte prata. Alla ryckningar, snabba andetag och ögonen som vägrar titta in i dina säger allt. Jag önskar att du inte skulle lagt din hand på mig, önskar att du inte skulle tvingat mig ur min bubbla för att visa hur jag mår. Jag är rädd som Fan, kan du inte slå ut monstret ur mig?

Första cigarettblosset

Tänkte dela med mig av ett liiiiitet utdrag av texten jag håller på med, kanske mekst för att se vad ni tycker jag kan bli bättre på, skriver jag så man förstår o sådär eller? Enjoy!

När jag var 14 tog jag mitt första andetag igenom ett cigarettfilter. Det smakade unket och fränt och röken hamnade i halsen på mig och irriterade så mycket att jag inom några sekunder stod där gråtfärdig av hostan som hade framkallats.

Jag hade gått ut ensam med en kompis och stod nu där mitt på gatan och höll på att klökas. Min anledning till att röka för första gången var nog snäppet dummare än andras första giftiga cigarettbloss. Jag skulle nämligen få min kompis att sluta. Hennes argument mot mig var att jag då minsann fick veta vad jag bad henne att sluta med och helt enkelt prova själv. Hon slutade aldrig röka och jag tog många, många bloss av cigaretter efter den dagen. Inte för att jag på något sätt tyckte att det var häftigt eller alls speciellt gott, men för att få den där snurrande och lite illamående känslan efteråt, det kändes lite bättre än känslorna som annars vällde runt inuti mig.

Önska

Jag önskar att allt det dåliga skulle ge sig av.
Önskar att det skulle lämna mig ifred, sluta fred med mína inre funderingar.
Jag önskar att jag kunde släppa allt dåligt,
 att jag kunde andas in frisk luft istället för denna gas som kväver mig.
Jag önskar att det skulle funnits en liten gnutta motivation att hämta för att bevisa för alla.
Bevisa att jag är mer än vad jag visar, att jag kan.
Jag önskar att jag ksulle hitta styrkan igen.
Att jag för en endaste jävla gångs skull skulle få något gratis.
Jag önskar att denna känslan inte längre existerade i mig.
Jag önskar att hela denna text inte skulle vara min alldeless egna verklighet.


Vi är alla surfare

Husen står som våldnadet och väntar.
De väntar på de döda surfarna som slutligen drunknade i sin livs tsunamivåg.
Någonstans mitt ute i deras atlant intrfäffade en jordbävning, men de vet inte var och de vet inte när.
Trots att de hunnit räkna varenda sandkorn på hela stranden så har tiden inte sagt ifrån när.
Men de har drunknat och nu väntar de väldiga skelett som en gång var grunder till hus på att surfarna ska känna sig hemma.
I denna värld kommer vi alla drunkna.

I havet simmar fiskar

Havet är min pool. Vågorna som rullar in mot klipporna krossas liksom miljoner kristaller i solen.
Jag vill inte krossas. Under ytan har hela världen en blåaktig nyans. Under ytan får jag ingen luft.
Ett begär, jag känner igen det. När havets salt svider i ögonen spelar mina tårar ingen roll, varenda en blir en i mängden. Precis som jag, en i mängden. Vem försöker jag lura med mitt nyklippta hår och nymålade naglar i en annorlunda färg, alla är lika.
Alla påminner om fiskstimmet med småfiskar, simmar åt samma håll tillsammans, den ensamma fisken blir snabbt uppslukad.
Jag måste ändå fortsätta simma, måste hålla mig ovanför ytan.
Ingen vill vara den ensamma fisken i min pool, ingen vill bli uppslukad.

Fotsteg som ekar

Jag har lagt till en ny kategori här i bloggen, skrivna ord kallas den. Där kommer ni kunna hitta massa olika texter jag har skrivit om känslor jag känt.
Ljudet av mina egna fotsteg är det som ekar mest.
De ekar som i en påminnelse om att jag spelar någon roll, om att jag finns.
Jag är en av alla stressade morgonmänniskor.
Men var finns stressen? Vad är det alla har så bråttom till, eller har de snarare bråttom ifrån något?
Var finns känslan av det viktiga?
Är det mina fotsteg som existerar mest av allt trots att det är mina känslor som sprängs mest i mig?
Vem kan påstå att känslorna inte är på rikitgt när de gör så ont?
Är det inte på rikitgt för att min smärta inte är fysiskt åstakommen?
Trots allt så går jag ändå här med alla stressade morgonmänniskor.
Jag går och jag hör mina fotsteg eka och fortsätta påminna mig om att jag fortfarande finns.

RSS 2.0