Honestly No Idea!

Hjärnan är tom och kroppen går på lågvarv.
Jag rör mig långsamt, all min energi går ändå åt till att röra mig rakt fram mot vägen dit jag ska.
Jag måste ses som en zombie av alla som passerar mig. Blå påsar under ögonen, ett rosa hår som har försökts samlas i en toffs på huvudet. Kläder som är slumpvalt komponerade ihop för att lyckas sticka ut så lite som möjligt. Krokig hållning, ingen ork för att sträcka på mig.
Jag är trött och världen stinker. Staden jag annars älskar tittar på mig med ett hånleende. Solen lyser, men ljuset sticker bara i mina ögon som är torra av utmattning.
Jag vill sova, låsa in mig på mitt mörka rum och skriva deprimerande texter tills imorgon.
För jag vet ju att jag inte kan hålla på såhär hur länge som helst. En dag får jag på mig. Jag får se ut hur jag vill, bete mig hur jag vill, göra vad jag vill. Men imorgon måste jag skärpa mig. Borsta igenom håret ordentligt, lägga på smink och tänka ut en ordentlig outfit. Sträcka på ryggen och le.
Men tills dess samlar jag mina krafter. Ger mig själv en dag av att bara vara. Jag är en zombie, men det får jag vara för att klara mina dagar.

Holocene- Bon Iver


Musik och lyckliga känslor blandades imorse. Sätt på låten och försök leva er in i känslorna.



Regnet droppar och träffar min hud, bara en sval beröring som för att visa att jag lever.
Musiken ekar i mina öron och berättar med sina ljuva toner för mig hur jag känner.
Himlen är grå. Men denna gången gör det ingenting.
Små nyanser av olikfärgade ljusstrålar har letat sig in i mig.
de spelar på mina nerver, kilttlar och får mig att le.
Träden står blommande överallt och slukar allt vatten som faller.
Det känns som att mina skor aldrig har utforskat denna marken tidigare, det var så längesedan mina steg kändes så lätta.
Det var längesedan jag inte behövde använda all min tankekraft för att orka igenom varje steg.
Men det är de små tonerna av ljus. De kämpar för att leta sig hela vägen in.

Du är så nära mig, liksom under min hud.

Tänkte dela med mig av en text jag lite random skrev igårkväll. Enjoy!

Det var just den där beröringen som fick allt att gå i kras inuti mig. Den silkeslena rörelsen över min axel och munnen som viskade "hur är det med dig?" Jag önskar att du istället skulle slagit mig hårt. Önskar att du skulle gett mig en anledning att skrika på dig, att bli arg och springa där ifrån. Istället känner jag hur benen viker under mig och mina vassa knän träffar ännu vassare stenar. Kanske kommer det lite blod från såren de lyckas skrapa upp, men den smärtan är ingenting emot det jag känner inom mig just nu. Det bor ett monster i mig och nu har det ännu en gång släppts fritt. De rusar igenom mina blodådror, drar i mina nerver, spelar på mina kräkreflexer och stryper mitt syreintag. Jag ligger där i din famn, säger inte ett ord, kan inte prata och behöver inte prata. Alla ryckningar, snabba andetag och ögonen som vägrar titta in i dina säger allt. Jag önskar att du inte skulle lagt din hand på mig, önskar att du inte skulle tvingat mig ur min bubbla för att visa hur jag mår. Jag är rädd som Fan, kan du inte slå ut monstret ur mig?

Husen står som våldnadet och väntar.
De väntar på de döda surfarna som slutligen drunknade i sin livs tsunamivåg.
Någonstans mitt ute i deras atlant intrfäffade en jordbävning, men de vet inte var och de vet inte när.
Trots att de hunnit räkna varenda sandkorn på hela stranden så har tiden inte sagt ifrån när.
Men de har drunknat och nu väntar de väldiga skelett som en gång var grunder till hus på att surfarna ska känna sig hemma.
I denna värld kommer vi alla drunkna.

Havet är min pool. Vågorna som rullar in mot klipporna krossas liksom miljoner kristaller i solen.

Jag har lagt till en ny kategori här i bloggen, skrivna ord kallas den. Där kommer ni kunna hitta massa olika texter jag har skrivit om känslor jag känt.