Honestly No Idea!

Jag har länge funderat hur jag ska formulera detta, saken är den att jag vet exekt hur jag menar, tänker och känner men hur jag än säger det så låter det fel. Men ja, here we go.
Jag uppskattar att jag har mått så dåligt som jag gjort.
Så, nu var det sagt och det låter helt idiotiskt. Som en vän sa till mig när jag berättade det för honom, "du skulle aldrig säga så nör du sitter där ensam och skakar av din ångest." Och självklart har han rätt. Självklart skulle jag aldrig vilja vara där och kravla i mörkret och självklart önskar jag aldrig att någon ska må som jag gjort, men trots allt så finns det något i mig som säger att det var nyttigt. Det var inte kul, inte bra, inte ens uppskattat som jag skrev innan, utan det var nyttigt.

För när jag började falla neråt, vilken var i början av min tonårstid, lämnade min bästa vän mig. Jag fick lära mig vara ensam och försöka ta mig igenom allt skit utan att behöva ha någon att gå till för hjälp.
Jag rymde också från mina föräldrar, vilken gjord emig självständig och till en egen person. Det var fan ingen som skulle kunna äga mig, trots att mina föräldrar ofta har sett mig som just en ägodel.
Jag bytade skolor, vilket fick mig att tvinga mig själv till att lära känna människor och behålla mitt sociala jag trots att det slet innuti mig.
Dessutom fick jag det viktigaste av allt, förståelse och empati. Jag kan verkligen säga att jag förstår människor som har det svårt. Jag kan dela med mig av historier om hur jag har haft det för att få dem att inte känns sig ensamma och jag kan känna med dem på ett sätt utan förståelse nog inte riktigt kan.

Trots att jag inte kkan hantera mig själv när jag åker ner igen, så kan jag ge råd till andra hur man borde göra, vad som vet skulle funkat på mig. Det enda jag själv måste jobba med är att faktiskt klara av att göra det med mig själv, men det är en helt annan historia.

Kanske skulle jag kunna gå så långt att jag skulle kunnat påstå att människor som inte har haft det svårt är ganska ytliga och tråkiga. Framförallt tror de ofta att de mår sämre än de gör och missbrukar ord som deprimerad, att skära sig och ätstörningar. När det bara handlar om att vara lite nere, känna att något är jobbigt, eller hoppa över en efterrätt då och då. Fast den diskussionen ska jag inte ge mig djupare in i, för då kommer antagligen folk bli väldigt arga.
Men kanske är det någon som förstår vad jag menar ändå?