Honestly No Idea!

Jag har faktiskt lyckats tränga undan en sak som hände i lördags. Min pojkvän försökte nog försiktigt prata om det med mig efter att vi hade träffat henne, men jag ville bara inte, visste inte vad jag skulle säga. 
Men eftersom jag ska vara 100% ärlig på bloggen, och försöka vara så öppen som möjligt för både mig själv och er kring hur jag känner inför saker så är det väl bara till att börja skriva.

I lördags träffade jag min kusin. Jag var helt oförberedd, men helt plötsligt på tågstationen i stan, hoppade hon på mig bakifrån och sa hej. Allt i mitt huvud bara blev fucked.
Ni som har läst min blogg ett litet tag vet hur jag känner för min kusin, och ungefär vad som har hänt, och om inte så kan ni läsa om det här.
Där stod hon trots allt framför mig, helt fri från det "fängelse" jag trodde hon befann sig i. Och hon såg ut som skit.
Självklart vill jag inte säga så om min egen kusin, men hon hade ful frisyr med halva håret i skrikrosa, orange smink, lösögonfransar, en konstig svart prick som nog skulle föreställa ett födelesmärke på kinden, och massor av rouge.
Dessutom pratade hon så annorlunda. Helt plötsligt har min genom-svenska kusin börjat bryta lite, prata sjukt mycket mörkare med rösten och dessutom använda konstiga uttryck som svar på frågor.
Hon berättade att hon hade blivit flyttad från olika ställen, men att hon "snörade" (förskte hänga sig) varje dag, och hade skurit sig en jäkla massa. Och hon berättade det som att det var helt normalt. Men nu var hon ute för att hon hade haft ett gott uppförande och var på jakt efter sin ex-pojkvän som var elak. Men hon ville ändå träffa honom och prata eftersom att han hade sett så söt ut när hon hade fått syn på honom.
Och jag började må illa. Jag ville ge henne örfilar, säga till henne att skärpa sig, tvätta av sitt äckliga smink, prata normalt och rufsa till den där fula, platta frisyren. Jag ville skrika att det fan inte är normalt att försöka hänga sig, och att man fan inte pratar om det i slang. Jag ville säga till henne att hon måste förstå att hon inte kan fortsätta såhär, att hon måste fatta att hon måste ut därifrån, att hon måste förstå varför de ser henne som sjuk. Jag ville prata vett i henne, ta med henne hem, gömma henne och prata tills hon blev normal igen.

Men där stod vi, som två bekanta som inte träffats på ett tag och pratade i all trevlighet om hennes sjuka sätt att se på världen. Min pojkvän stod bredvid, men sa ingenting. Köpte bara ut cigg till henne när hon frågade. Sedan skulle hon ut och leta efter den där pojkvännen och kedjeröka.
Och jag gick därifrån med ångesten skakandes i mig. Vem fan är denna människa? Hon kommer ju för fan aldrig bli den hon var. Hon är inte en av dem som kommer kunna skriva böcker om sin sjuka ungdomstid som zebraflickan eller liknande. Hon är min kusin, men hon är inte min kusin.

Och jag vet inte vad jag ska säga till folk runtomkring eller vad jag ska göra. Min kusin skulle lika gärna kunnat vara död. Absolut inte för att jag önskar henne något ont, utan jag menar att den personen jag mötte är lika lite min kusin som någon random på stan. Och jag har förlorat. Vi har förlorat. Och jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra. Fan.