Chill
Första dagen på jobbet idag.
Kändes lite sådär imorse eftersom jag var så jäääävla opepp. Men vad kan inte en kopp kaffe och lite bra musik fixa?
Jobbet känns överseriöst. Kurser, afterwork och massa grejjer. Och trots det är jag bara en enkel telefonförsäljare. Men bara jag tror på min sak kommer de gå hur bra som helst. Så nu ska jag bli expert på bilförsökringar, fråga mig vadsomhelst, jag är bättre än google.
Nu ska jag packa och dra ut på landet. Närmaste grannarna är grisar, och fan vad jag ska njuta. Tänkte kolla på lite meteorregn och hänga med chill folk. Det kan inte gå fel haha.
Vi hörs snart kompisar!
Hoppas på en syn likt denna ungefär haha.
(Bilden tagen från smp.se)
Kissa utomhus?
När jag promenerar förbi gratistidningarna i stan, vars framside rubriker lyder; "Här fångas flest fri-kissare" eller något sånt, så kan jag inte låta bli att skratta för mig själv. För det första; finns det absolut inget viktigare att skriva om i hela världen? För det andra; vem i helvete skulle bry sig?
Men en sak jag också kommer att tänka på är; skulle en tjej straffas lika hårt som en kille? Eller skulle hon komma undan med bara en svag varning eller kanske bli helt ignorerad av de generade poliserna? Om en tjej skulle suttit där mitt på trottoaren och lättat på trycket, skulle hon verkligen behövt böta för det eller skulle detta räknas som ett så annorlunda fall att hon skulle släppts?
Haha herregud vad flummigt inlägg. Men ni fattar vad jag menar. Bara en tanke.
Kentkonserteeen
Som ni alla kan gissa så var Kentkonserten underbar. Den var vacker och den innehöll precis allt det bästa som Kent har att erbjuda. Jag njöt och jag rös. Försökte desperat suga i mig varje ton och varje sekunde för att få det att vara för evigt.
Så nu vet ni det. Ni måste lära er att lyssna på Kent, sen ska ni gå till en av deras konserter, sen ska ni sjunga med, sen ska ni känna er lyckliga, och sen ska ni aldrig glömma den stunden.
Puss och godnatt på er
Keeeennttntntntnntt
Idag består av Kent, övningskörning, vänner och Kent Kent Keeent!
Sinnesstämmning: Pepp Pepp Pepp!
Såå, kom på mig själv med att tänka på en sak. Antingen är jag galet uppåt eller sjukt neråt. Upper eller ner, som en berg- och dalbana men aldrig någonstans i mitten. Och ja, det stämmer väl. Och det gör mig nog till en människa som är ganska svår att förstå sig på. Det behövs inte mycket för att min berg- och dalbana ska ändra kurs. Men jag har också kommit på att jag nog trivs rätt bra med det. Sålänge jag känner att jag inte fastnar där nere på botten för länge så är det lugnt. Sålänge jag vet att det snart kommer något som örfilar mig och får mig att skärpa till mig så är det lugnt. Jag gillar min galna färd. Fast detta skriver jag ju förstås när jag är längst upp på toppen. När jag vill dansa, hoppa och sjunga. Inte när jag sitter och darrar och mår illa av mina stormar inombords. Kanske är jag lite personlighetsmässigt störd. Typ som på tecknat när man har en ängel och en djävul på varsin axel. Jag kan aldrig ha båda som argumenterar, det är bara den ena som tillåts skrika allt vad den kan ett tag, sen byts den ut. Fattar ni vad jag menar? Äsch, vet inte. Men nu har jag massa saker att ta tag i.
Vi hörs kompisar!
vintern!
På något konstigt sätt längtar jag liiite till vintern. Och nu snackar vi inte om vinterns mörker, kyla och den överdrivna torra huden jag får. Inte heller om bleka ansiktet och trötta ögon.
Istället snackar jag om tjocka tumvantar, stoooor och galet mjuka halsdukar, underbara fodrade stövlar, tjocketröjor och mössor. Jag snackar om varma drycker och längtan efter ett varmt mysigt bad. Om små bakelser på filmkvällar och levande ljus. Längtan efter julen och såklart, att jag äntligen fyller år efter att spenderat hela året till att se när alla mina andra vänner har firats.
Ja ni, vet allt det där. Fast jag är galet rädd också. För mörkret och kylan som alltid letar sig hela vägen in i mig. För allt det dystra, för kalla kvällar som börjar fyra på eftermiddagen och allt det där. Jag är lite rädd för mig själv och hur jag alltid blir på den delen av halvåret. Deppig och otrevlig mot alla i min närvaro.
Tusan också. Jag vill nog inte ha vinter ändå..
(Bilden är tagen från Jonnacronberg.blogg.se)
Istället snackar jag om tjocka tumvantar, stoooor och galet mjuka halsdukar, underbara fodrade stövlar, tjocketröjor och mössor. Jag snackar om varma drycker och längtan efter ett varmt mysigt bad. Om små bakelser på filmkvällar och levande ljus. Längtan efter julen och såklart, att jag äntligen fyller år efter att spenderat hela året till att se när alla mina andra vänner har firats.
Ja ni, vet allt det där. Fast jag är galet rädd också. För mörkret och kylan som alltid letar sig hela vägen in i mig. För allt det dystra, för kalla kvällar som börjar fyra på eftermiddagen och allt det där. Jag är lite rädd för mig själv och hur jag alltid blir på den delen av halvåret. Deppig och otrevlig mot alla i min närvaro.
Tusan också. Jag vill nog inte ha vinter ändå..
(Bilden är tagen från Jonnacronberg.blogg.se)
Hästhoppning -terapi
Har suttit hela dagen och tittat på hästhoppningens lagtävling. Tycker oftast det är ganska tråkigt, men idag har det minst sagt varit terapi. Sitta där, lära sig banan, låtsas att man vet vilka alla hästarna är och heja på Sverige som fan. Så satt jag i tre timmar i streck, om inte mer. Galet skönt. Sen snodde jag lite glass från jobbet och en underbar päron loka. (Hehe ingen reklam).
Det jag ville komma till var att jag helt enkelt är på bättre humör nu. Tror jag. Och det känns skönt. Väl. Så ja, vi hörs. Nog.
(Bilden tagen från sverigesradio.se)
Det jag ville komma till var att jag helt enkelt är på bättre humör nu. Tror jag. Och det känns skönt. Väl. Så ja, vi hörs. Nog.
(Bilden tagen från sverigesradio.se)
Kent
Jag ska på Kent-konsert på lördag. Jag längtar som fan och kunde inte behövt det mer än vad jag gör nu. Jag vill ha solsken, dunkande basgångar och texter som berör. Jag vill ha trängsel med människor som just i den stunden är mina bästa vänner, de jag har mest gemensamt med i hela världen och de som älskar precis samma som jag. Jag vill ha skrik, gråt och glädje. Jo, jag vill verkligen ha en Kent-konsert att avsluta sommaren med. Och det är precis vad jag kommer få. Tre dagar kvar.
Knark
Okej, efter en liter tranbärsjuice och timmars av the sims-spelande och springande fram och tillbaka på toan börjar det nu kännas aningens bättre.
Men nu ska vi inte prata om det mer, nu ska vi prata om en sak som ganska många har rejäla ställningstagande till. Knark.
Och nej, jag orkar inte dra igång någon diskussion idag igen som jag gjorde igår gällande vikt, men jag tänkte berätta om hur det gick till för mig gången jag sneade ur totalt.
Jag var på min allra första festival. Tio tusen människor bodde på samma camping, med bara väggar av tyg som skydd mot kyla, regn och för den delen varandra. Jag hade provat röka grönt en gång tidigare. Det var ingen stor sak, kände mig lättare i stegen, maten smakade godare och datorspel var helt plötsligt det roligaste som fanns.
Men plötsligt satt jag i ett tält med främlingar, jag hade följt med en kompis som "vakt" när hon skulle röka på tillsammans med några halvt bekanta. Men helt plötsligt var det inte okej att bara vara vakt, jag skulle klart också tyckte dem. Tillslut skakade jag på axlarna, jag hade ju provat det innan och det var inte en så big deal då. Så jävla fel man kan ha.
Efter ett tag började snurret sätta igång, hjärnan och mina tankar var inte sammankopplade och de där killarna vi hade varit i tältet med skulle plötligt dra med oss på "en runda runt campingen". Enda skillnaden var att de gick ut från campingen och försökte locka med oss. Vi tvärvägrade. Vände på klacken och gick utan att ens säga hejdå.
Helt plötsligt mådde min kompis dåligt. Hon ville ligga ner, mådde illa och kände sig skakig. Vi gick in i mitt tält, jag ringde några samtal. Fick någon att se till henne och gick sedan på jakt efter min dåvarande bästa kompis.
Jag fick tillslut tag på henne. Ville desperat gå iväg från vårat camp, ville prata. Ensam.
När vi gått ett tag frågade jag om det märktes att något var konstigt med mig. Hon fattade inte vad jag menade, jag berättade vad jag hade gjort och hon sa att det var lugnt, det märktes inte.
Några minuter senare ändrades hela situationen. Det kom fram ett gäng fulla människor och jag fick panik. Jag ville hjälpa dem, de var ju så fulla. Jag tyckte de såg så vuxna ut, vad gjorde vuxna på en ungdomsfestival och varför kom de fram och klängde på det här sättet?
Följande samtal mellan mig och min kompis löd såhär; (Vi kan kalla min kompis för Mia)
"Mia, de har precis gjort ett test på oss. Vi gjorde inte rätt. Du såg väl att de va vuxna, Mia? Att de kommer gå och skriva ner hur vi handlade, sen kommer de leta upp oss imorgon och fråga varför vi inte hjälper människor som är så fulla. De kommer skriva vad vi heter och de kommer straffa oss för att vi bara gick därifrån."
Min kompis hade inget att säga, vad skulle hon säga? Jag hade fel och jag var helt ute i himlen och fumlade någonstans.
Resten av rundan pratade jag delvis med mig själv och delvis med min vän. Berättade att alla människor gör test på varandra och att vi alla kommer bli straffade för vi är så ignoranta. Jag såg alla på hela campingen som vuxna. Alla var i 40-årsåldern och alla tittade på mig, dömde mig och gjorde tester. Mer än det minns jag inte av den rundan.
I nästa sekund sitter jag i mitt tält, hon som hade rökt med mig hade däckat där och jag kände hur ångesten tog ett stryptag kring min hals. Jag som hade varit fri från den i flera månader, tänkte jag. Jag som äntligen hade överkommit mina jävla attacker. Varför måste det komma nu?
Jag skakade, krampade, grät, hyperventilerade. Kände skuld och oro. Visste att människorna där ute skulle komma och straffa mig nästa dag. Betedde mig som en paranoid schitzofren. Pratade med mig själv och mumlade till ljuden utanför min tältduk. Önskade att mitt krampande skulle ta slut. Var livrädd för att mina attacker hade triggats igång igen, att jag skulle sitta såhär varje dag igen. Att min frihet hade tagits ifrån mig bara genom några bloss av en märklig cigg.
Men helt plötligt stannade allt upp. Jag hade ju kommit på hur världen fungerade. Jag visste alla koder och alla sammanband för att vår sociala gemenskap skulle fungera. Jag visste hur man skulle klara sig utan att bli straffad och jag var fanimej smartast i hela världen. Jag satt där, i min ensamhet, längtade efter ett papper att skriva ner alla mina insikter på och sneglade på min däckade kompis.
Efter ett tag kom min pojkvän in och ångesten bodde i mig igen. Jag skämdes så jävla mycket. Jag hade gjort bort mig och jag hade missbrukat ett förtroende. Vilken dum jävla tjej som har pojkvän går in till okända killar i ett tält och röker vad som ges?
Jag vet än idag inte helt säkert vad det var jag fick i mig den kvällen. Vissa påstår att det inte kan ha varit vanlig cannabis. Men jag bryr mig verkligen inte. Från den kvällen bestämde jag mig för att aldrig mer röra något annat gift än alkohol och cigaretter. Vad andra gör är inte mitt problem. Men efter den kvällen vet jag att det finns sidor hos mig själv som jag aldrig vill riskera att locka fram igen.
Tack och hej.
urinvägsinflammation. döda mig.
Vad ska man säga. Jag har urinvägsinflammation. Just my luck. Det gör fruktansvärt ont, och här står jag på jobbet och försökker stå rakt upp trots att magen fortfarande krampar och jag behlver gå på toa var tionde minut. Är det nu man ska säga Fuck My Life?
Monstret sliter i mig
Vaknade klockan halv fem i natt, efter ynka två timmars sömn, och hade såna kramper i magen att jag helt enkelt inte kunde somna om.
Tillslut begav jag mig upp ur min säng, fick i mig lite youghurt och några flingor. Satt och tittade ut genom fönstret på femte våningen där jag bor. Fan vad död min stad är på natten.
Jag gav upp, la mig i min säng och bara väntade på att få somna om. Det gick nog ändå, för helt plötligt var klockan åtta. Men kramperna är kvar.
Kanske är det mitt desperata känslomonster som sitter i mig, sliter bland tarmar och magsäck för att hitta en plats att slå sig ner och föröka sig. För att kunna förgifta mig så som det gör varje vinter, slemmig som en disktrasa på en underkänd resturang.
Jag orkar dock inte ge den någon näring. Denna vintern ska jag leva i förnekelse om att det där monstret finns oh hur många små yngelbarn det än skapar som försöker simma ut i mina blodådror ska jag inte låta den vinna.
Jag ser ingen, jag hör ingen och jag talar inte om mitt negativa känslomonster. Och så länge det är så är det bara de positiva som omger mig.
Helvetes jävla piss.
Och där tog strimmorna av ljus slut. Helvetes jävla skit.
Jag skulle bara vilja skriva hela detta inlägget fullt med svordommar, bara en hel sida med rikitgt grova ord i alla språk jag kan och inte kan, söka på googe translate efter fler äckliga ord och sen bara skriva dom, ett efter ett.
Jag kommer snart göra det igen. jag känner det på mig, att om det fortsätter såhär med min idiot till pappa så kommer jag väldigt snart packa mina saker och dra igen. Rymma, sticka, lämna.
Problemet är att jag vet att det aldrig kommer funka hos mamma igen. Och det funkar inte här. Och det skulle inte funkat hos pappas ex. Och det funkar inte hos kompisar. Jag har absolut inget bra alternativ.
Det enda jag vet är att om det fortsätter såhär så kommer vintern bli lika jävlig som alla de förra.
Han skrek på mig igen. För första gången på typ ett år så skrek han. Ställde sig två dm från mitt ansikte och skrek så att han spottade, så mycket att ögonvitorna var röda på honom. Han beter sig som ett djur, och jag sitter i samma bur som honom. Fucking pisshelvete.
Jag skulle bara vilja skriva hela detta inlägget fullt med svordommar, bara en hel sida med rikitgt grova ord i alla språk jag kan och inte kan, söka på googe translate efter fler äckliga ord och sen bara skriva dom, ett efter ett.
Jag kommer snart göra det igen. jag känner det på mig, att om det fortsätter såhär med min idiot till pappa så kommer jag väldigt snart packa mina saker och dra igen. Rymma, sticka, lämna.
Problemet är att jag vet att det aldrig kommer funka hos mamma igen. Och det funkar inte här. Och det skulle inte funkat hos pappas ex. Och det funkar inte hos kompisar. Jag har absolut inget bra alternativ.
Det enda jag vet är att om det fortsätter såhär så kommer vintern bli lika jävlig som alla de förra.
Han skrek på mig igen. För första gången på typ ett år så skrek han. Ställde sig två dm från mitt ansikte och skrek så att han spottade, så mycket att ögonvitorna var röda på honom. Han beter sig som ett djur, och jag sitter i samma bur som honom. Fucking pisshelvete.
Vissa har fördelar, fast på olika sätt
Nu förstår ni kompisar, nu är jag på dikussions-humör.
Och det jag hade tänkt göra är att prata om något som kan uppfattas heelt fel. Så läs nu noga innan ni börjar gapa på mig.
Människor är idag motsägelsefulla och falska. Människor säger att man får ha vilken kroppstyp som helst men fortfarande behandlas likadant som en smal tjej. Detta är inte sant.
Om en tjej har en rikitgt snygg figur (läs: smal midja, platt mage, runda bröst och rund rumpa) så spelar det egentligen ingen roll hur hon ser ut i ansiktet. Om en tjej har "kurvor" (läs: Mage som bullar sig när hon sitter, lår som går ihop, bröst som inte är som bollar och kanske en lite fyrkantig rumpa) så krävs det SÅ JÄVLA MYCKET av hennes utseende i ansiktet för att någon, både killar och tjejer ska kolla hennes håll.
Jag är avundsjuk på tjejer med riktigt fin figur, men jag har också kommit underfund med att jag aldrig kommer kunna se ut som dem.
Det är detta vi ska börja fokusera på istället. Vi har alla olika medfödda fördelar. Jag är social, därför ser människor åt mitt håll, vissa är smala, därför ser människor åt deras håll och andra har fint hår, vilket gör så folk kollar åt deras håll. Svårare än så är det inte, men sluta förneka att många ger smala människor en fördel i sina första intryck.
Sluta koncentrera er på att sudda ut ideal och börja fokusera på vad som är varje individs fördel, är ändå inte detta det största steget till att vara mindre utseendefixerad? Snarare än att försöka skaffa något plus-size ideal som fortfarande kommer kallas plus?
(Bild från iform.se)
Och det jag hade tänkt göra är att prata om något som kan uppfattas heelt fel. Så läs nu noga innan ni börjar gapa på mig.
Människor är idag motsägelsefulla och falska. Människor säger att man får ha vilken kroppstyp som helst men fortfarande behandlas likadant som en smal tjej. Detta är inte sant.
Om en tjej har en rikitgt snygg figur (läs: smal midja, platt mage, runda bröst och rund rumpa) så spelar det egentligen ingen roll hur hon ser ut i ansiktet. Om en tjej har "kurvor" (läs: Mage som bullar sig när hon sitter, lår som går ihop, bröst som inte är som bollar och kanske en lite fyrkantig rumpa) så krävs det SÅ JÄVLA MYCKET av hennes utseende i ansiktet för att någon, både killar och tjejer ska kolla hennes håll.
Jag är avundsjuk på tjejer med riktigt fin figur, men jag har också kommit underfund med att jag aldrig kommer kunna se ut som dem.
Det är detta vi ska börja fokusera på istället. Vi har alla olika medfödda fördelar. Jag är social, därför ser människor åt mitt håll, vissa är smala, därför ser människor åt deras håll och andra har fint hår, vilket gör så folk kollar åt deras håll. Svårare än så är det inte, men sluta förneka att många ger smala människor en fördel i sina första intryck.
Sluta koncentrera er på att sudda ut ideal och börja fokusera på vad som är varje individs fördel, är ändå inte detta det största steget till att vara mindre utseendefixerad? Snarare än att försöka skaffa något plus-size ideal som fortfarande kommer kallas plus?
(Bild från iform.se)
Drömmar
Ibland, när jag vaknar på morgonen så känns det som att jag inte har sovit överhuvudtaget. Känslorna stormar i mig och den utvilade, trötta men samtidigt lugna känslan som man borde känna när man vaknar i sin varma säng är som bortblåst.
Jag har levt i mina drömmar hela natten. Saker som känns mer verkliga än själva verkligheten har inträffat, min pojkvän kan ha varit otrogen, min kompis kan ha dödat någon eller någon kan ha jagat mig. Vad jag än drömt så känns det lika verkligt, och jag vaknar upp med exakt samma känslor som jag hade i drömmen. Enda skillnakden är att jag nu befinner mig i en annan verklighet och människorna som tidigare befunnit sig i min dröm har ingen aning om varför jag beter mig som jag gör. Det har varit så nära att jag har ringt och skällt ut någon efter att jag vaknat, och inte minst så går känslorna och tankarna och gnager i mig hela dagen, hur kunde någon göra såhär mot mig?
Det blir så svårt när något som inte existerar känns verkligare än det som faktiskt händer, det som andra också är medvetna om. Det blir så svårt att förklara varför jag känner och beter mig som jag gör när det är till synes utan någon anledning.
Jag känner mig förvirrad och sjuk. Varför gör min hjärna såhär mot mig? Varför får jag inte vila som alla andra om nätterna? Varför kan ingen förstå varför jag känner som jag gör när de har varit så fruktansvärt elaka i mina drömmar.
Jag kan känna mig jagad av mina drömmars skugga även när jag är vaken och sitter i skolan. Jag kan stänga in mig på toaletten för att jag är så fruktansvärt ledsen för vad min pojkvän gjorde med den där tjejen i drömmen.
Och under tiden ska jag vara uppmärksam på vad den rikitga världen utsätter mig för. Jag skaklara skola och jag ska uppföra mig normalt, veta vad jag känner när någon gör något på riktigt. Det blir dubbelt upp för hjärnan och känslorna och det blir så kluvet.
Som tur är går det bara i perioder. Men det är så fruktansvärt jobbigt.
Please, brain. Stop mindfuck me.
jag lever typ
Okej, tänkte bara meddela att jag lever. Fast å andra sidan är det knappt. mår så jävla dåligt idag, bara mår illa så fort jag sitter eller ligger och har bara sovit i två timmar så jag är fruktansvärt trött. Så ja, nu vet ni vad jag har gjort idag. Typ inte ett piss. vi hörs imorgon kompisar, ville bara visa ett livstecken >.
Hur veckans mat har gått
Så nu har en vardagsvecka gått och med den mitt nya matschema. Imorgon och söndag får jag ju äta vad jag vill. Det har dock inte gått riktigt som jag tänkt, jag har bara ätit grapefrukt och ägg till frukost en enda gång, andra gånger har det blivit annan frukt, youghurt eller en vanlig macka. Sallader till lunch har dock gått jätte bra. Jag har skött mig suoer och jag älskar verkligen att äta sallad till lunch, det är precis lagom.
Dessutom har jag börjat räkna kalorier. Jag äter ungefär 1000-1200 kalorier om dagen och jag går faktiskt aldrig hungrig någon längre tid. Jag äter på ganska fasta tider och jag promenerar i snabb takt till och från jobbet vilket ger 60 minuters motion om dagen, alltså precis som man ska ha.
Så det känns bra, nästa vecka ska jag försöka hålla mig mer ifrån kolhydraterna och äta min grapefrukt och ägg till frukost. Hörde dock att överkonsumerande av ägg var farligt? Någon mer som har hört om det?
(Bild från hallekis.com)
Dessutom har jag börjat räkna kalorier. Jag äter ungefär 1000-1200 kalorier om dagen och jag går faktiskt aldrig hungrig någon längre tid. Jag äter på ganska fasta tider och jag promenerar i snabb takt till och från jobbet vilket ger 60 minuters motion om dagen, alltså precis som man ska ha.
Så det känns bra, nästa vecka ska jag försöka hålla mig mer ifrån kolhydraterna och äta min grapefrukt och ägg till frukost. Hörde dock att överkonsumerande av ägg var farligt? Någon mer som har hört om det?
(Bild från hallekis.com)
Jag fick skjuts. Av främlingar
Igår gjorde jag något rikitgt korkat.
Jag var mer blåögd än vad jag någonsin varit och när jag blev erbjuden skjuts av tre främmande killar tackade jag ja.
En av killarna hade redan varit hos mig och frågat om jag hade tändvätska i kiosken, det hade jag inte, men han sa att jag jätt gärna fick komma och grilla med dem senare, det gjorde jag inte.
Istället stannade jag längre på jobbet, njöt av solnedgången och skrev lite.
Men när jag skulle gå hem var de också påväg, de frågade var jag skulle och om jag skulle gå hela vägen. Jag svarade och sa att ja, det gör jag varje dag.
Men halva vägen till bussen (som är en 3 km lång väg med enbart skog runtomkring) stannade en bil bredvid mig. Det var dem och de ville gärna ge mig skjuts, de tyckte synd om mig. Och självklart vet jag bättre, jag sa nej massor av gånger, men något i mig, något som ville ha spänning skrek. Tillslut sa jag okejdå och de körde mig hela vägen hem. I bilen frågade jag vad de hette och hur gamla de var, de var i 20-årsåldern och bodde ganska nära stan. De förstod att jag satt med min mobil framme hela tiden och skojade om att de också skulle varit spända om de hade satt sig i en bil med tre främlingar. Den ena av dem flirtade lite, ville gå ut och äta och sa att jag skulle bjuda på gass nästa dag.
Men tillsut var jag hemma. De ville köra mig till dörren, och de gjorde de också, men jag gick inte in. Ville inte visa var jag bodde, och när de körde förbi mig igen efter att de vänt bilen frågade de när de skulle få mitt telefonnummer. -Imorgon, sa jag, när ni kommer och ska ha glass.
Så nu sitter jag här, glad att inget hände och vet inte helt vad jag ska säga till dem när de dyker upp. "Jag har pojkvän, jag utnyttjade bara er för att få skjuts hem." Nä, kanske inte så rått.
På något sätt kändes det coolt att sitta där, att våga ta risker, att inte riktigt veta vad som ska hända. För ett litet tag kändes det som att jag var med i en film och var den tuffa tjejen som kunde ta sig vart hon vile i världen, bara hon var trevlig. Kanske får jag till och med en liten kick av att utsätta mig för farliga situationer. Men direkt efetr det gav jag mig själkv en mental örfil. Om någonting skulle hända skulle jag inte haft någon annan i hela världen att skylla på utom mig själv. Jag ska aldrig någonsin göra om det här.
Jag var mer blåögd än vad jag någonsin varit och när jag blev erbjuden skjuts av tre främmande killar tackade jag ja.
En av killarna hade redan varit hos mig och frågat om jag hade tändvätska i kiosken, det hade jag inte, men han sa att jag jätt gärna fick komma och grilla med dem senare, det gjorde jag inte.
Istället stannade jag längre på jobbet, njöt av solnedgången och skrev lite.
Men när jag skulle gå hem var de också påväg, de frågade var jag skulle och om jag skulle gå hela vägen. Jag svarade och sa att ja, det gör jag varje dag.
Men halva vägen till bussen (som är en 3 km lång väg med enbart skog runtomkring) stannade en bil bredvid mig. Det var dem och de ville gärna ge mig skjuts, de tyckte synd om mig. Och självklart vet jag bättre, jag sa nej massor av gånger, men något i mig, något som ville ha spänning skrek. Tillslut sa jag okejdå och de körde mig hela vägen hem. I bilen frågade jag vad de hette och hur gamla de var, de var i 20-årsåldern och bodde ganska nära stan. De förstod att jag satt med min mobil framme hela tiden och skojade om att de också skulle varit spända om de hade satt sig i en bil med tre främlingar. Den ena av dem flirtade lite, ville gå ut och äta och sa att jag skulle bjuda på gass nästa dag.
Men tillsut var jag hemma. De ville köra mig till dörren, och de gjorde de också, men jag gick inte in. Ville inte visa var jag bodde, och när de körde förbi mig igen efter att de vänt bilen frågade de när de skulle få mitt telefonnummer. -Imorgon, sa jag, när ni kommer och ska ha glass.
Så nu sitter jag här, glad att inget hände och vet inte helt vad jag ska säga till dem när de dyker upp. "Jag har pojkvän, jag utnyttjade bara er för att få skjuts hem." Nä, kanske inte så rått.
På något sätt kändes det coolt att sitta där, att våga ta risker, att inte riktigt veta vad som ska hända. För ett litet tag kändes det som att jag var med i en film och var den tuffa tjejen som kunde ta sig vart hon vile i världen, bara hon var trevlig. Kanske får jag till och med en liten kick av att utsätta mig för farliga situationer. Men direkt efetr det gav jag mig själkv en mental örfil. Om någonting skulle hända skulle jag inte haft någon annan i hela världen att skylla på utom mig själv. Jag ska aldrig någonsin göra om det här.
Svartsjuka.
Svartsjuka är en sjuka jag lider ganska allvarligt av. Ganska allvarligt och ganska ofta.
Jag hatar själv när den där känslan väller i mig, jag blir bitter, tjurig och svår att ha att göra med. Jag vill inte säga varför jag är sur och hur han än försöker fixa det så blir det inte bra nog ändå, för han har ju redan gjort fel från början.
Det är absolut inte så att jag blir arg om han pratar med en annan tjej, han får gärna ha tjejkompisar och prata med dem. I utbyte mot att jag vet ungefär vad de pratar om. Och om det finns en enda liten sak jag stör mig på så blir det problem. Varför pratar hon inte med mig men vill bli bästa vän med min kille? Varför pratar de så mycket om sex? Är hon ens medveten om att han har pojkvän? Varför ler hon alltid och slänger med håret när de tittar på varandra? Varför är han borta hos henne istället för mig? Varför är hon sötare än mig? Varför är hon smalare än mig? Tänk om hon tycker att han är snygg och vill ha honom? tänk om han i hemlighet också tycker hon är snygg?
Alla dessa frågor virrandes i huvudet på samma gång, samtidigt som en obehaglig känsla slår rot hela vägen nerifrån magen och upp i halsen.
Jag vill verkligen inte säga något. För om jag gör det så vet jag att han ändrar sitt beteende bara för att jag är där, för att jag säger till honom. Jag kan inte släppa den där lilla detaljen jag störde mig på från början, för den har ju fortfarande infunnit sig. Och den skulle även gjort det när jag inte var där, och fortsatt om jag inte sa till.
Jag vet inte om det har med osäkerhet att göra. Jag är inte speciellt osäker i mig själv.
Jag tror det handlar mer om att jag inte vill att någon annan ska se det jag ser i honom, jag vill ha det för mig själv. Jag vill inte att han ska få henne att skratta med samma humor jag gillar och jag vill inte att någons ögon ska möta hans och förstå vad jag ser i dem. Jag vill inte heller att han ens ska titta åt ett annat håll än mitt.
Jag är fruktansvärt uppmärksamhetskrävande, speciellt från någon som är så nära.
Men det är inte kul att leva med denna sjukan, och så länge man är kär så finns det heller inget som kan bota den.
Jag hatar själv när den där känslan väller i mig, jag blir bitter, tjurig och svår att ha att göra med. Jag vill inte säga varför jag är sur och hur han än försöker fixa det så blir det inte bra nog ändå, för han har ju redan gjort fel från början.
Det är absolut inte så att jag blir arg om han pratar med en annan tjej, han får gärna ha tjejkompisar och prata med dem. I utbyte mot att jag vet ungefär vad de pratar om. Och om det finns en enda liten sak jag stör mig på så blir det problem. Varför pratar hon inte med mig men vill bli bästa vän med min kille? Varför pratar de så mycket om sex? Är hon ens medveten om att han har pojkvän? Varför ler hon alltid och slänger med håret när de tittar på varandra? Varför är han borta hos henne istället för mig? Varför är hon sötare än mig? Varför är hon smalare än mig? Tänk om hon tycker att han är snygg och vill ha honom? tänk om han i hemlighet också tycker hon är snygg?
Alla dessa frågor virrandes i huvudet på samma gång, samtidigt som en obehaglig känsla slår rot hela vägen nerifrån magen och upp i halsen.
Jag vill verkligen inte säga något. För om jag gör det så vet jag att han ändrar sitt beteende bara för att jag är där, för att jag säger till honom. Jag kan inte släppa den där lilla detaljen jag störde mig på från början, för den har ju fortfarande infunnit sig. Och den skulle även gjort det när jag inte var där, och fortsatt om jag inte sa till.
Jag vet inte om det har med osäkerhet att göra. Jag är inte speciellt osäker i mig själv.
Jag tror det handlar mer om att jag inte vill att någon annan ska se det jag ser i honom, jag vill ha det för mig själv. Jag vill inte att han ska få henne att skratta med samma humor jag gillar och jag vill inte att någons ögon ska möta hans och förstå vad jag ser i dem. Jag vill inte heller att han ens ska titta åt ett annat håll än mitt.
Jag är fruktansvärt uppmärksamhetskrävande, speciellt från någon som är så nära.
Men det är inte kul att leva med denna sjukan, och så länge man är kär så finns det heller inget som kan bota den.
Jag flyr inte
En sak jag har lärt mig om mig själv är att jag mår ganska bra sålänge jag har saker att planera.
När jag har saker att sysselsätta mig med, planera, räkna ut, klura på, saker som tar tid och tankekraft. Då har jag helt enkelt inte tid att gå och grubbla på saker som får mig att må dåligt.
Kanske kan detta kallas att fly. Kanske inte.
Kanske kan det kallas att sysselsätta sig med onödiga saker istället för att ta tag i sina riktiga problem, att sopa smutsen under mattan. Men kanske ändå inte.
Så länge jag mår bra av det i stunden så måste det väl vara en bra sak?
Jag vet ju om att jag kommer må dåligt igen förr eller senare, så har det alltid varit. Upp och ner, ner och upp. Men spelar det då någon roll om jag ignorerar det medan jag kan? Vem säger att jag måste må sämre senare bara för att jag inte mår lite halvdåligt nu?
Nej. Jag tänker helt enkelt att jag skiter i vilket. Nu kör jag på och planerar mina fina saker, gör listor och uträkningar, skriver ner namn på folk jag vill ha runtomkring mig, hittar bilder på insperation till mina tatueringar osv.
Jag bryr mig inte om vad som väntar bakom nästa hörn. 
Sålänge jag flyter bryr jag mig inte om vad som finns under ytan.
Jag är driven.
Så igår hade jag lite panik över pengar.
Så vad gör man då? Söker ett jobb.
Vad händer då? Man får arbetsintervju tills imorgon.
Det kallas massa tur och lite flyt. Dock är det inget drömjobb precis, telefonföräljare är väl inte kända för att vara de mest populära människorna här på jorden. Men jag vet vad som krävs och hur det går till eftersom jag redan jobbat på ett liknande ställe. Jag ber till högre makter om att detta stället inte ska vara ett likadant slaveri, för då kommer jag minsann inte börja, hur desperat jag än är.
Det är otroligt hur jag kan sitta i en kiosk för 55 kr/h medan min kompis som är lika gammal som jag kan sitta på exakt samma jobb, bara ett annat ställe för det dubbla, alltså 110 kr/h.
Världen är orättvis. Det börjar gå upp för mig mer och mer för varje dag. Men på något konstigt sätt så gör det mig bara ännu mer taggad. Nu jävlar ska jag tjäna ihop mina egna pengar och bli stolt över mig själv. För varenda sak jag kommer ha har jag tjänat ihop till själv. Inte mina föräldrar eller släkt, utan jag. ensam.
Och det är faktiskt mer drivande än vad jag kunde tro.
Så vad gör man då? Söker ett jobb.
Vad händer då? Man får arbetsintervju tills imorgon.
Det kallas massa tur och lite flyt. Dock är det inget drömjobb precis, telefonföräljare är väl inte kända för att vara de mest populära människorna här på jorden. Men jag vet vad som krävs och hur det går till eftersom jag redan jobbat på ett liknande ställe. Jag ber till högre makter om att detta stället inte ska vara ett likadant slaveri, för då kommer jag minsann inte börja, hur desperat jag än är.
Det är otroligt hur jag kan sitta i en kiosk för 55 kr/h medan min kompis som är lika gammal som jag kan sitta på exakt samma jobb, bara ett annat ställe för det dubbla, alltså 110 kr/h.
Världen är orättvis. Det börjar gå upp för mig mer och mer för varje dag. Men på något konstigt sätt så gör det mig bara ännu mer taggad. Nu jävlar ska jag tjäna ihop mina egna pengar och bli stolt över mig själv. För varenda sak jag kommer ha har jag tjänat ihop till själv. Inte mina föräldrar eller släkt, utan jag. ensam.
Och det är faktiskt mer drivande än vad jag kunde tro.
Pengar
Jag har suttit och räknat lite på min framtid. Räknat framtid i pengar. Hur min ekonomi kommer se ut det närmaste året.
Och herregud. Jag behöver ett jobb.
Om jag har räknat rätt så har jag 50.000 att punga ut med nästa år. Körkort, studenten och sen bartenderskolan. Min mamma vägrar hjälpa till, det sa hon samma dag som jag flyttade från henne och började skolan där pappa bor. "Nu är du hans ansvar, även ekonomiskt, jag kommer inte ge din dina undansparade körkortspengar förrän du har flyttat därifrån." Japp, det var så hon sa och eftersom att det är ganska svårt att hitta bostad som studerande så har jag fått vinka hejdå till mina körkortspengar och betala det själv. För körkort måste jag ha, även om jag bor hemma.
Så ja. Nu sitter jag här och tittar på min lista. Jag har lite olika alternativ, men jag tänker inte hoppa över en av dessa tre saker. Det är min framtid och framtid kostar tydligen pengar.
(bilden är från tjanapengar.blogspot.com)
Och herregud. Jag behöver ett jobb.
Om jag har räknat rätt så har jag 50.000 att punga ut med nästa år. Körkort, studenten och sen bartenderskolan. Min mamma vägrar hjälpa till, det sa hon samma dag som jag flyttade från henne och började skolan där pappa bor. "Nu är du hans ansvar, även ekonomiskt, jag kommer inte ge din dina undansparade körkortspengar förrän du har flyttat därifrån." Japp, det var så hon sa och eftersom att det är ganska svårt att hitta bostad som studerande så har jag fått vinka hejdå till mina körkortspengar och betala det själv. För körkort måste jag ha, även om jag bor hemma.
Så ja. Nu sitter jag här och tittar på min lista. Jag har lite olika alternativ, men jag tänker inte hoppa över en av dessa tre saker. Det är min framtid och framtid kostar tydligen pengar.
(bilden är från tjanapengar.blogspot.com)
