Honestly No Idea!

Svartsjuka är en sjuka jag lider ganska allvarligt av. Ganska allvarligt och ganska ofta.
Jag hatar själv när den där känslan väller i mig, jag blir bitter, tjurig och svår att ha att göra med. Jag vill inte säga varför jag är sur och hur han än försöker fixa det så blir det inte bra nog ändå, för han har ju redan gjort fel från början.
Det är absolut inte så att jag blir arg om han pratar med en annan tjej, han får gärna ha tjejkompisar och prata med dem. I utbyte mot att jag vet ungefär vad de pratar om. Och om det finns en enda liten sak jag stör mig på så blir det problem. Varför pratar hon inte med mig men vill bli bästa vän med min kille? Varför pratar de så mycket om sex? Är hon ens medveten om att han har pojkvän? Varför ler hon alltid och slänger med håret när de tittar på varandra? Varför är han borta hos henne istället för mig? Varför är hon sötare än mig? Varför är hon smalare än mig? Tänk om hon tycker att han är snygg och vill ha honom? tänk om han i hemlighet också tycker hon är snygg?
Alla dessa frågor virrandes i huvudet på samma gång, samtidigt som en obehaglig känsla slår rot hela vägen nerifrån magen och upp i halsen.
Jag vill verkligen inte säga något. För om jag gör det så vet jag att han ändrar sitt beteende bara för att jag är där, för att jag säger till honom. Jag kan inte släppa den där lilla detaljen jag störde mig på från början, för den har ju fortfarande infunnit sig. Och den skulle även gjort det när jag inte var där, och fortsatt om jag inte sa till.

Jag vet inte om det har med osäkerhet att göra. Jag är inte speciellt osäker i mig själv.
Jag tror det handlar mer om att jag inte vill att någon annan ska se det jag ser i honom, jag vill ha det för mig själv. Jag vill inte att han ska få henne att skratta med samma humor jag gillar och jag vill inte att någons ögon ska möta hans och förstå vad jag ser i dem. Jag vill inte heller att han ens ska titta åt ett annat håll än mitt.
Jag är fruktansvärt uppmärksamhetskrävande, speciellt från någon som är så nära.
Men det är inte kul att leva med denna sjukan, och så länge man är kär så finns det heller inget som kan bota den.