Okej, efter en liter tranbärsjuice och timmars av the sims-spelande och springande fram och tillbaka på toan börjar det nu kännas
aningens bättre.
Men nu ska vi inte prata om det mer, nu ska vi prata om en sak som ganska många har rejäla ställningstagande till. Knark.
Och nej, jag orkar inte dra igång någon diskussion idag igen som jag gjorde igår gällande vikt, men jag tänkte berätta om hur det gick till för mig gången jag sneade ur totalt.
Jag var på min allra första festival. Tio tusen människor bodde på samma camping, med bara väggar av tyg som skydd mot kyla, regn och för den delen varandra. Jag hade provat röka grönt en gång tidigare. Det var ingen stor sak, kände mig lättare i stegen, maten smakade godare och datorspel var helt plötsligt det roligaste som fanns.
Men plötsligt satt jag i ett tält med främlingar, jag hade följt med en kompis som "vakt" när hon skulle röka på tillsammans med några halvt bekanta. Men helt plötsligt var det inte okej att bara vara vakt, jag skulle klart också tyckte dem. Tillslut skakade jag på axlarna, jag hade ju provat det innan och det var inte en så big deal då. Så jävla fel man kan ha.
Efter ett tag började snurret sätta igång, hjärnan och mina tankar var inte sammankopplade och de där killarna vi hade varit i tältet med skulle plötligt dra med oss på "en runda runt campingen". Enda skillnaden var att de gick ut från campingen och försökte locka med oss. Vi tvärvägrade. Vände på klacken och gick utan att ens säga hejdå.
Helt plötsligt mådde min kompis dåligt. Hon ville ligga ner, mådde illa och kände sig skakig. Vi gick in i mitt tält, jag ringde några samtal. Fick någon att se till henne och gick sedan på jakt efter min dåvarande bästa kompis.
Jag fick tillslut tag på henne. Ville desperat gå iväg från vårat camp, ville prata. Ensam.
När vi gått ett tag frågade jag om det märktes att något var konstigt med mig. Hon fattade inte vad jag menade, jag berättade vad jag hade gjort och hon sa att det var lugnt, det märktes inte.
Några minuter senare ändrades hela situationen. Det kom fram ett gäng fulla människor och jag fick panik. Jag ville hjälpa dem, de var ju så fulla. Jag tyckte de såg så vuxna ut, vad gjorde vuxna på en ungdomsfestival och varför kom de fram och klängde på det här sättet?
Följande samtal mellan mig och min kompis löd såhär; (Vi kan kalla min kompis för Mia)
"Mia, de har precis gjort ett test på oss. Vi gjorde inte rätt. Du såg väl att de va vuxna, Mia? Att de kommer gå och skriva ner hur vi handlade, sen kommer de leta upp oss imorgon och fråga varför vi inte hjälper människor som är så fulla. De kommer skriva vad vi heter och de kommer straffa oss för att vi bara gick därifrån."
Min kompis hade inget att säga, vad skulle hon säga? Jag hade fel och jag var helt ute i himlen och fumlade någonstans.
Resten av rundan pratade jag delvis med mig själv och delvis med min vän. Berättade att alla människor gör test på varandra och att vi alla kommer bli straffade för vi är så ignoranta. Jag såg alla på hela campingen som vuxna. Alla var i 40-årsåldern och alla tittade på mig, dömde mig och gjorde tester. Mer än det minns jag inte av den rundan.
I nästa sekund sitter jag i mitt tält, hon som hade rökt med mig hade däckat där och jag kände hur ångesten tog ett stryptag kring min hals. Jag som hade varit fri från den i flera månader, tänkte jag. Jag som äntligen hade överkommit mina jävla attacker. Varför måste det komma nu?
Jag skakade, krampade, grät, hyperventilerade. Kände skuld och oro. Visste att människorna där ute skulle komma och straffa mig nästa dag. Betedde mig som en paranoid schitzofren. Pratade med mig själv och mumlade till ljuden utanför min tältduk. Önskade att mitt krampande skulle ta slut. Var livrädd för att mina attacker hade triggats igång igen, att jag skulle sitta såhär varje dag igen. Att min frihet hade tagits ifrån mig bara genom några bloss av en märklig cigg.
Men helt plötligt stannade allt upp. Jag hade ju kommit på hur världen fungerade. Jag visste alla koder och alla sammanband för att vår sociala gemenskap skulle fungera. Jag visste hur man skulle klara sig utan att bli straffad och jag var fanimej smartast i hela världen. Jag satt där, i min ensamhet, längtade efter ett papper att skriva ner alla mina insikter på och sneglade på min däckade kompis.
Efter ett tag kom min pojkvän in och ångesten bodde i mig igen. Jag skämdes så jävla mycket. Jag hade gjort bort mig och jag hade missbrukat ett förtroende. Vilken dum jävla tjej som har pojkvän går in till okända killar i ett tält och röker vad som ges?
Jag vet än idag inte helt säkert vad det var jag fick i mig den kvällen. Vissa påstår att det inte kan ha varit vanlig cannabis. Men jag bryr mig verkligen inte. Från den kvällen bestämde jag mig för att aldrig mer röra något annat gift än alkohol och cigaretter. Vad andra gör är inte mitt problem. Men efter den kvällen vet jag att det finns sidor hos mig själv som jag aldrig vill riskera att locka fram igen.
Tack och hej.
