Honestly No Idea!

Så nu är jag helt enkelt påväg till min första dag på jobbet, var lättare att ta mig upp än vad jag trodde faktiskt. Och ja, hade en dålig dag. Sämsta på länge, men pallar inte sitta o haka upp mig på sånt så idag är de nya tag som gäller, ska skejta till jobbet o är ändå lite pepp faktiskt. Kram på er morgonpigga

Har precis sagt till min pappa att han är den sämsta pappan jag ens hört existerar. Första gången jag säger så till någon av mina föräldrar. Det måste såra, men jag menar tyvärr varje ord.

Jag vet att min pappa inte är en dålig människa, och jag vet att han till och med har sidor som klassas som roliga och spontana. Han kan göra saker man uppskattar och han kan, på sina egna små vis, visa uppskattning. Dessa sidor ser man dock inte så ofta.
Istället ligger han bakom en stängd dörr i sitt rum, med en dator i armen och gör gud vet vad. Ofta finns det inget att äta hemma förutom lite makaroner. Han lever livet som en tonåring, spelar i band, har börjat på sånglektioner och kan inte hålla sig till några öl när han dricker, utan dricker helt obehindrat när han vill. Han kom för fan hem och däckade inför mina kompisoar på min födelsedagsfest året jag fyllde 17.
Och med detta har jag valt att bo. I ett hem där jag får ta hand om tvätten, städningen och se till att det finns mat i kylskåpet. Dessutom med en människa som inte känner mig, och inte ens frågar vad jag har fått för betyg när jag går ut på sommarlov.
Visst finns det sämre pappor, det finns pappor som gör saker mot sina barn som är oförlåteligt. Men just det här passiva beteendet min pappa har är olidligt. Det känns som att jag knappt har någon rätt att vara sur ens, han har ju inte gjort mig något.

Men det tar så jävla mycket psykiskt på mig.

Idag är jag bakfull. Fan vad jag är bakfull, kroppen är tung, jag är trött och illamåendet vill inte släppa trots att jag redan spytt en gång idag.
Och jag som inte ens tänkte dricka igår.
Jag har på senaste tiden tappat intresset för alkohol och detta måste att alltid behöva ha en drink i handen för att räknas som kul på fester, så i protest har jag helt enkelt börjat gå på vissa fester utan att ta med mig dricka och ändå ha så grymt kul.
Igår skulle bli en sån kväll, några av mina gamla vänner skulle festa och ville jätte gärna att jag skulle komma, men helt plötsligt skulle jag smaka på diverse olika drinkar. Jag ljuger inte när jag säger att de faktiskt var riktigt goda, så jag ändrade mig helt enkelt och bestämde mig för att det inte finns någon anledning till att tacka nej till något som är gratis och gott.
Efter ett antal smakprov av lite olika drinkar kom en av mina bästa vänner fram till mig med min värsta fiende, vodka.
Jag vet inte vad det är som gör det, men det är som att det blir en kemisk explosion i mig när vodka träder innanför läpparna, och kaboom så lutar hela marken. Igår var inget undantag. Trots att jag inte var jätte full så känner jag verkligen skillnad på vodkafylla och vinfylla.
Med andra ord så mår jag väl som jag förtjänar idag. Men vad gör väl det?

Det är fredagen den 13de och min statistik har aldrig någonsin varit lägre, inte ens dagen jag startade bloggen var min statistik undker 30 unika besökare. Suck.

Dessutom har jag extrem huvudvärk och har faktiskt tyvärr inget jätte intressant att dela med mig av idag. Det börjar en lite halvrolig film på elvan nu, så tänkte ägna mig åt den istället. Jag lovar sjukt mycket bättre inlägg imorgon, hade tänkt dela med mig av en ganska personlig sak. Kram sålänge

Jag har ett nytt mål, att klara polishögskolans alla fystest.
Som jag redan skrivit ger jag lite mer uppmärksamhet åt min vikt för tillfället, och jag skulle mer än gärna velat förlora några kg.
Sedan jag skrev senast har jag faktiskt lyckas gå ner till 60 kg, men min målvikt kommer alltid vara 55 kg till mina 163 cm.
Men för att inte göra så denna blogg handlar om massa vikt så skulle jag mer vilja fråga om någon av er läsare någon gång har varit med och provat ansöka eller tränat till att ansöka till polishögskolan och isf skulle jag vilja fråga om lite tips för att komma i form.

Vill dessutom göra det tydligt att jag inte har några direkta mål att söka till polishögskolan, utan att jag bara helt enkelt tycker det är kul att utmana mig själv och ha väldigt tydliga mål som man antingen kan klara eller inte.
Tror ni jag kommer klara det? :)

Så. Jag är så in i helvetes jävla fucking förbannad. Jag skapade precis ett grymt inlägg som va sjukt långt och bra, men så blev de fel på internet och helt plötsligt försvann allt. Bajs.

Så medan jag hämtar inspiration till att skriva ett nytt helvetes inlägg så bjuder jag på den absolut bästa låten som någonsin tagit sig fram till radio som jag dessutom upptäckte innan den spelades på radio (stolt).

Ed Sheeran - The A team

Guess what? Jag har färgat mitt hår rosa. Det är klart rosa och folk stirrar efter mig när jag går på stan.
Vad är det som gör att dessa människor stirrar? Inte kan det vara att jag är snyggast i stan iallafall (hehe), utan med stor säkerhet så är det mitt hår som drar allas ögon till sig. Varför? Varför får jag inte färga mitt hår i vilken färg jag vill utan att folk har alla rätt i världen att vända huvuden efter mig?
Vad jag vet så har faktiskt majoriteten av tjejer idag färgat sitt hår. Om någon känner för att börja argumentera med mig om att det är i naturliga hårfärger så är ni fel ute. Mörkrött hår finns det ingen som föds med, inte heller kolsvart om man inte är Asiat eller svart. Inte heller finns det någon som har kritvitt naturligt hår och samtidigt är gyllenbrun av solen. Så hey, plötsligt är de flesta lika konstiga som jag. De flesta färgar sitt hår och de flesta gör det för att de tycker det är snyggt, exakt samma anledning som jag har med andra ord.

Och missuppfatta inte mig kära läsare, för detta är inget typ av hatinlägg. Det är självklart att jag var beredd på att människor skulle glo när mitt hår är färgat i en än mer annorlunda färg än många andras, men det är bara en rolig tanke. Att de tror att de är mer naturligt fina än mig där de sitter med sin solbrända kropp, sminkade ansikten och platinablonda hår.

Jag har kommit på att min design inte alls är lika fin när man har en stor dator och har uppe bloggen på storbildsskärm. Så därför ber jag er söta läsare att helt enkelt ha bloggen i en liten ruta i datorn ist, för bästa resultat haha!
Tänkte kanske ändra om lite på bloggen snart igen, men de händer så mycket runtomkring och jag har inte rikitgt tid att sitta länge och pilla på datorn. Men tack som fan för allt stöd ännu en gång! Deta har blivit roligare än vad jag väntade mig!

Och om ni vill får ni jätte gärna följa mig på bloglovin, en direktknapp finns några inlägg längre ner, annars e de bara att söka på bloggen på bloglovin!
Nu ska jag rusa iväg och färga håret rosa. Riktigt nervöst. Kram på er!

Idag hade jag tänkt dela med mig av en av mina mest personliga saker, något som inte många i min omgivning vet om eller har fått se. Jag hade tänkte dela med mig av min historia om mina ärr på min handled.
Jag vill börja med att säga att jag skäms så otrolig mycket över vad jag har gjort mot mig själv och jag hatar att behöva bära en massa fula armband för att dölja dem. Jag hatar att vara rädd för att armbanden glider bort och blottar vad som gömmer sig därunder och jag hatar att jag inte vet om mina vänner skulle tyckt att jag var ett freak om jag började vara öppen om att jag faktiskt en gång i tiden mådde så dåligt att jag sökte distraktion hos rakblad.

När jag var runt tolv år gammal hade jag en vän som gick igenom en jobbig tid. Hon hade börjat skriva konstigt negativa texter, pratat om att hon inte ville leva mer och färgat håret svart. En dag kom hon oxå med ett bandage runt handleden. Efter lite tjat fick jag henne slutligen att ta av det och under fanns det små rispor som knappt kommit så långt in att det hade börjad blöda. Trots allt sa hon att det hjälpte mot det där som gjorde ont i henne.
Detta var första gången jag kom i kontakt med självdestruktivitet. Självklart blev jag rädd då, men trots detta satt jag ändå på mitt rum något år senare och gjorde samma sak. Jag minns att det i början handlade om att jag ville förstå varför jag mådde så dåligt, därav hittade jag på att om jag nu skadade mig själv så fanns det en anledning  till att det gjorde så ont i mig. När blod rann fanns det en anledning till varför man skakade och mådde lite illa.
Självklart skrämde jag mig de första gångerna, men det fanns ändå någon fashinerande med att kunna ta makten över sina tankar i de få sekunderna och se blodet droppa. Såren blev djupare och djupare och när jag började utveckla panikångest satt beroendet fast djupt i mig. När hjäirtat började bulta och paniken steg i mig var rakbladen det enda jag kunde söka mig till för några sekunders stillhet. Men mer än några sekunder hjälpte inte den fysiska smärtan.

Tillslut var det en väldigt viktig person till mig som kom på mig. Han såg mina ärr och tvingade mig förklara var de kom ifrån. Jag skämdes så fruktansvärt mycket. Jag hade aldrig känt mig svagare i hela mitt liv, och jag hade aldrig tänkt att det skulle gå så långt. Jag ville inte vara en av de där tjejerna som bara sökte uppmärksamhet med hjälp av sår på armen.

Den här personen hjälpte mig trots allt igenom allt. Jag började på medicin mot mina ångestattacker och kunde därigenom börja koncentrera mig på att jobba mot mitt beroende av rakbladen.

Nu har det gått lite mindre än ett år sedan jag skadade mig själv. Och trots att suget kommer ibland och jag även får lida igenom små ångestattacker ibland vill jag aldrig hamna där igen. Jag ska fan aldrig skada mig själv.

Sitter i mitt mörka och mysigt inredda rum mitt i natten och låter tankarna snurra iväg på egen hand och trassla in sig i varandra.
Jag låter Jocke Berg i Kent ljuda ut sina texter och fylla hela mitt rum med alla olika toner som tillsammans skapar en stämning som inte riktigt går att ta på.
Jag har en konstig känsla i mig. Jag vill skrika samtidigt som jag vill gråta, men inte med panik och inte med den där klumpen i halsen som annars så ofta söker sitt grepp runt min strupe. Jag vill snarare skrika och gråta samtidigt som jag ser hur allt jag någonsin varit försvinner. Jag vill flyga iväg från vad som är nu och jag vill bli en helt okänd, skapa ett eget utseende och ett eget hem. Skapa ett eget liv.
Samtidigt blir jag helt panikslagen av tanken. Jag har redan gjort det så många gånger, jag har som jag redan sagt rymt mellan olika städer, börjat nya skolor, fått nya kompisar och förlorat gamla.
Jag vet inte riktigt vad jag vill och varför jag så gärna vill fly med den här känslan som bubblar i mig. Det känns som att jag snart ska spricka om jag inte samlar mina tankar.
Tankarna är överallt och känslorna med dem, det stormar i mig och jag vill bara flyga.

Ville börja med att skriva att jag är helt chockad över rekationerna här från er älskade läsare. Helt plötsligt har jag lyckats komma med på en konstig lista på blogg.se´s hemsida och folk kommer verkligen in här för att läsa vad jag skriver och svarar med personliga berättelser tillbaka. Tack för stödet, ni är det bästa som finns!

And here we go again.

well jag har fått en hel del besök på min blogg sen igår. Och guess what? Jag startade bloggen igår, yay!

Och så var det där igen. Mitt störda beteende när saker inte går som jag har planerat. En resa jag har planerat hela sommaren men inte bokat har gått upp hur mycket som helst i pris. Självklart tycker de flesta, men för mig var det helt oberäknat. Så nu sitter jag här med kortslutning i hjärnan och kan inte under några omständigheter tänka ut ett nytt alternativ. Min plan är ju förstörd.

Nu känns det faktiskt lite bättre med designen, den är enkel men fortfarande ganska fin, Lite väl dyster bara, men jag kommer säkert leta upp en ny bakgrund om bara nån vecvka igen haha. jag tröttnar så snabbt ändå.