Honestly No Idea!

Så... nu har jag suttit och pillat med designen hela dagen. Nu får den minsann vara klar.
Tänkte göra en lite gladare än den jag hade innan, men jag vet inte vad jag tycker än. Denna känns så himla mainstream.. Känns som att man verkligen inte kommer komma ihåg min blogg via designen för man redan har sett tusen likadana. Eller? Vad tycker ni?


Såhär såg den förra ut..

Jag har faktiskt lyckats tränga undan en sak som hände i lördags. Min pojkvän försökte nog försiktigt prata om det med mig efter att vi hade träffat henne, men jag ville bara inte, visste inte vad jag skulle säga. 
Men eftersom jag ska vara 100% ärlig på bloggen, och försöka vara så öppen som möjligt för både mig själv och er kring hur jag känner inför saker så är det väl bara till att börja skriva.

I lördags träffade jag min kusin. Jag var helt oförberedd, men helt plötsligt på tågstationen i stan, hoppade hon på mig bakifrån och sa hej. Allt i mitt huvud bara blev fucked.
Ni som har läst min blogg ett litet tag vet hur jag känner för min kusin, och ungefär vad som har hänt, och om inte så kan ni läsa om det här.
Där stod hon trots allt framför mig, helt fri från det "fängelse" jag trodde hon befann sig i. Och hon såg ut som skit.
Självklart vill jag inte säga så om min egen kusin, men hon hade ful frisyr med halva håret i skrikrosa, orange smink, lösögonfransar, en konstig svart prick som nog skulle föreställa ett födelesmärke på kinden, och massor av rouge.
Dessutom pratade hon så annorlunda. Helt plötsligt har min genom-svenska kusin börjat bryta lite, prata sjukt mycket mörkare med rösten och dessutom använda konstiga uttryck som svar på frågor.
Hon berättade att hon hade blivit flyttad från olika ställen, men att hon "snörade" (förskte hänga sig) varje dag, och hade skurit sig en jäkla massa. Och hon berättade det som att det var helt normalt. Men nu var hon ute för att hon hade haft ett gott uppförande och var på jakt efter sin ex-pojkvän som var elak. Men hon ville ändå träffa honom och prata eftersom att han hade sett så söt ut när hon hade fått syn på honom.
Och jag började må illa. Jag ville ge henne örfilar, säga till henne att skärpa sig, tvätta av sitt äckliga smink, prata normalt och rufsa till den där fula, platta frisyren. Jag ville skrika att det fan inte är normalt att försöka hänga sig, och att man fan inte pratar om det i slang. Jag ville säga till henne att hon måste förstå att hon inte kan fortsätta såhär, att hon måste fatta att hon måste ut därifrån, att hon måste förstå varför de ser henne som sjuk. Jag ville prata vett i henne, ta med henne hem, gömma henne och prata tills hon blev normal igen.

Men där stod vi, som två bekanta som inte träffats på ett tag och pratade i all trevlighet om hennes sjuka sätt att se på världen. Min pojkvän stod bredvid, men sa ingenting. Köpte bara ut cigg till henne när hon frågade. Sedan skulle hon ut och leta efter den där pojkvännen och kedjeröka.
Och jag gick därifrån med ångesten skakandes i mig. Vem fan är denna människa? Hon kommer ju för fan aldrig bli den hon var. Hon är inte en av dem som kommer kunna skriva böcker om sin sjuka ungdomstid som zebraflickan eller liknande. Hon är min kusin, men hon är inte min kusin.

Och jag vet inte vad jag ska säga till folk runtomkring eller vad jag ska göra. Min kusin skulle lika gärna kunnat vara död. Absolut inte för att jag önskar henne något ont, utan jag menar att den personen jag mötte är lika lite min kusin som någon random på stan. Och jag har förlorat. Vi har förlorat. Och jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra. Fan.

Igår var nog en av de coolaste, grymmaste och skönaste nätter i mitt liv. Jag var på mitt livs första rave.

Det sägs att det finns chans för att det ska åska idag. Jag är överlycklig!

Okej, jag vill börja med att säga tt jag inte på något sätt uppmuntrar till att folk ska gå ner i vikt och sådär, men jag känner bara att nu jävlar ska jag ta tag i min egen hälsa och hur jag själv ser ut.
Och alla vet ju att en platt mage får man inte på gymmet, utan av vad som kommer från köket. Därför tänkte jag nu lägga upp ett matschema för mig själv de kommande två veckorna som är vääldigt enkelt.
Frukosten ska bestå av en grapefrukt och ett ägg, lunch ska vara en sallad utan dressing, och det enda i kolhydratsväg där får finnas får möjligtvis vara matvete. Om jag tröttnar på sallad får jag ta en varma koppen med en frukt. Och på kvällen får jag ta en liten portion av vad det nu finns att tillaga hemma. Sen får jag dricka hur mycket grönt te jag vill, som också hjälper till att hålla hungern borta.
På helgerna får jag faktiskt äta vad jag är sugen på, utom chips och godis så klart.
Och så enkelt var det med det. Om hungern blir lite för jobbig de första dagarna får jag ta en eller två frukter som äpple, päron eller vindruvor. Ingen mango (som jag för övrigt älskar) för att det helt enkelt är ganska onyttigt rent kalorimässigt.

Jag har aldrig trott på sopp-dieter, viktväktarna, lchf och sånna grejjer. Jag är säker på att man alltid går upp i vikt igen om man börjar på en sån diet och sen skulle börjat äta som vanligt igen. Men detta tror jag verkligen på. Sålänge jag vet att jag får äta vad jag är sugen på på helgerna så kan jag nog klara mig på detta mer än två veckor, men jag måste bara sätta ett mål att klara som inte är så långt ifrån fall det skulle kännas svårt..
Vad tror ni?

Jag mår illa. Eller inte illa som att jag vill kräkas, men illa som att jag absolut inte vill ha mat.

Jag är arg. Jag är arg och jag är ledsen. Trots att jag kanske inte har någon rätt till det. Kanske har folk handlat som en normal skulle göra, men jag tycker det är fel.

Jag har länge funderat hur jag ska formulera detta, saken är den att jag vet exekt hur jag menar, tänker och känner men hur jag än säger det så låter det fel. Men ja, here we go.
Jag uppskattar att jag har mått så dåligt som jag gjort.
Så, nu var det sagt och det låter helt idiotiskt. Som en vän sa till mig när jag berättade det för honom, "du skulle aldrig säga så nör du sitter där ensam och skakar av din ångest." Och självklart har han rätt. Självklart skulle jag aldrig vilja vara där och kravla i mörkret och självklart önskar jag aldrig att någon ska må som jag gjort, men trots allt så finns det något i mig som säger att det var nyttigt. Det var inte kul, inte bra, inte ens uppskattat som jag skrev innan, utan det var nyttigt.

För när jag började falla neråt, vilken var i början av min tonårstid, lämnade min bästa vän mig. Jag fick lära mig vara ensam och försöka ta mig igenom allt skit utan att behöva ha någon att gå till för hjälp.
Jag rymde också från mina föräldrar, vilken gjord emig självständig och till en egen person. Det var fan ingen som skulle kunna äga mig, trots att mina föräldrar ofta har sett mig som just en ägodel.
Jag bytade skolor, vilket fick mig att tvinga mig själv till att lära känna människor och behålla mitt sociala jag trots att det slet innuti mig.
Dessutom fick jag det viktigaste av allt, förståelse och empati. Jag kan verkligen säga att jag förstår människor som har det svårt. Jag kan dela med mig av historier om hur jag har haft det för att få dem att inte känns sig ensamma och jag kan känna med dem på ett sätt utan förståelse nog inte riktigt kan.

Trots att jag inte kkan hantera mig själv när jag åker ner igen, så kan jag ge råd till andra hur man borde göra, vad som vet skulle funkat på mig. Det enda jag själv måste jobba med är att faktiskt klara av att göra det med mig själv, men det är en helt annan historia.

Kanske skulle jag kunna gå så långt att jag skulle kunnat påstå att människor som inte har haft det svårt är ganska ytliga och tråkiga. Framförallt tror de ofta att de mår sämre än de gör och missbrukar ord som deprimerad, att skära sig och ätstörningar. När det bara handlar om att vara lite nere, känna att något är jobbigt, eller hoppa över en efterrätt då och då. Fast den diskussionen ska jag inte ge mig djupare in i, för då kommer antagligen folk bli väldigt arga.
Men kanske är det någon som förstår vad jag menar ändå?

Om någon har missat det så har det gått ett år sen terrordåden på utöja. Så hela morgonen går åt att titta på cermonin. Uppdaterar mer om några timmar!

Jahapp, då vart man alltså utpushad från bogg.se's lista på deras startsida. Efter att inte bloggat på typ inte ens mindre än ett dygn. Suck, det är tur att jag inte har så mycket annat för mig om dagarna på jobbet än att sitta vid datorn haha.

Tänkte bara säga att jag är påväg mot en natts camping mitt ute i skogen vid ett stenbrott. Jag trotsar kylan och lever sommarlov trots att vädret suger. Palla sitta inne hela vintern sen och inte gjort något kul alls på lovet. Nej nu jävlar lever vi livet! Så jag kommer med andra ord inte titta in här igen förrän imorn när jag är hemma, o de vet ingen när de blir haha. Kram på er!

Tänkte dela med mig av lite fler häftiga saker att göra innan mam dör lite såhär på morgonskvisten!

Ofta känner jag mig förbannat ensam. Kanske är det därför jag faktiskt har startat denna bloggen, för att se om det är någon i hela denna jävla värld som faktiskt förstår vad jag snackar om. Förstår hur det är att känna sig förvirrad, förstår vad en ångestattack innebär, förstå hur det blir när drömmar känns mer verkliga än rikitga verkligheten, och förstå hur det är att inte ha någon att prata om detta med.

Självklart har jag vänner jag kan prata med. Men jag har ingen som verkligen förstår vad jag pratar om, och därför känns det så galet svårt.
Jag har heller ingen att kalla bästa vän. Ingen jag kan ringa mitt i natten och gråta, ingen att sova hos när det känns jobbigt hemma och ingen att dela alla drömmar och hemligheter med.
Fast nu ljög jag, alla dessa sakerna har jag faktiskt i min pojkvän. Han är helt enkelt min bästa vän, och han är också den som tvingat mig ur mitt självskadebeteende, min ångest och mina sjuka tankar. Jag älskar honom med hela mitt hjärta, men vad händer om det skulle ta slut? Efter två år med varandra har jag blivit beroende av honom. Jag har aldrig haft en bästa vän som brytt sig om mig på det sättet, och jag kommer inte ha det om jag blir lämnad. Hur fan kommer jag då sluta. Kommer jag gå tillbaka till samma skit som innan? Behöva ångestdämpande för att bete mig normalt och sömntabletter för att inte låta drömmarna ta över min värld allt för mycket?
Jag är ibland orolig för mig själv. För ibland vill jag lämna honom, för att jag vet att jag är så jävla beroende. För att vara den som lämnar honom innan han lämnar mig.

Jag åker buss varenda morgon till mitt jobb, och just denna linjen är alltid overcrowded på morgonen. Imorse var den inte det.. Efter ungefär halva bussturen gick alla av och det var bara jag och busschauffören i hela bussen.
Helt plötsligt börjar mina tankar vandra iväg. Hur mycket skulle krävas för att kidnappa en människa i en buss? Vad händer om han viker av från den riktiga vägen och kör iväg med mig? Vad händer om han bara stannar bussen och vill att jag också ska gå av?
Alla vet ju att det finns väldigt sjuka människor där ute. Varför skulle inte en busschaufför kunnat vara en av dem? Det finns ju såna chaufförer som verkar rikitgt snett på livet, som skriker och gormar på de som åker med..
Men busschauffören håller sig på samma busstur och efter ytterligare ett tag så går jag hel och säker av bussen på rätt busstation.
Kanske var det inte chauffören som var den galna av oss hehe..

För ett tag sen bestämde jag mig för att dra igång ett nytt projekt, jag hade tänkt skriva en bok.
Jag har ju alltid älskat att skriva, men aldrig klarat av utmaningen att skriva tillräckligt långt för att det skulle kunnat publicerats någonstans. Nu har jag dock fått insperation nog och jag är uppe i runt 15 A4 sidor. Jag har ingen aning om hur lång en rikitg bok är, men det känns nästan som en bedrift för min del.
Så de stunderna jag inte har något att göra på jobbet ska helt enkelt gå åt att skriva på boken, känns rätt bra faktiskt.

Såå.. jag har hört att sömn ska vara bra för en, att man mår bra av sömn och så. Ändå råkar de bli så att jag bara sover typ sex timmar per natt haha. Jag suger, men jag får skylla mig själv om jag nu sitter uppe självmant. Jag är en så galet motsägelsefull person att jag knappt orkar med mig själv ibland. Sov gott kompisar

De senaste två dagarna har varit skit.
Igår fick jag nästan en ångestattack för första gången på flera månader, och jag har bråkat med några av dem som egentligen borde stå mig närmast. Hatar när pulsen går upp och andningen blir sådär okontrollerad, ärligt talad blir jag rädd.
Jag vet att det inte är lätt att veta hur någon annan känner, men ibland önskar jag bara att någon verkligen försökte förstå vad jag tänker och varför jag faktiskt beter mig som ett as ibland. Det är helt enkelt så att när jag försöker pusha iväg någon så är det för att jag behöver dem som mest, och jag behöver att de visar att de bryr sig.
Jag är inte en helt lätt människa att leva med, och med tanke på att dessa dagar nu känns som i en liten dimma, ni vet sådär som dagen efter att man varit lite full och man inte är hundra på vad man har sagt och till vem, så känner jag och det känns inte helt bra.

Ida har varit en galet tråkig dag, jag har ingen insperation och mitt huvud värker. Mitt jobb är tråkigt när vädret suger som det har blrjat göra i Sverige. Jag ska flytta lååångt härifrån.