Honestly No Idea!

Första dagen på jobbet idag.

När jag promenerar förbi gratistidningarna i stan, vars framside rubriker lyder; "Här fångas flest fri-kissare" eller något sånt, så kan jag inte låta bli att skratta för mig själv. För det första; finns det absolut inget viktigare att skriva om i hela världen? För det andra; vem i helvete skulle bry sig?

Som ni alla kan gissa så var Kentkonserten underbar. Den var vacker och den innehöll precis allt det bästa som Kent har att erbjuda. Jag njöt och jag rös. Försökte desperat suga i mig varje ton och varje sekunde för att få det att vara för evigt.

Idag består av Kent, övningskörning, vänner och Kent Kent Keeent!

På något konstigt sätt längtar jag liiite till vintern. Och nu snackar vi inte om vinterns mörker, kyla och den överdrivna torra huden jag får. Inte heller om bleka ansiktet och trötta ögon.
Istället snackar jag om tjocka tumvantar, stoooor och galet mjuka halsdukar, underbara fodrade stövlar, tjocketröjor och mössor. Jag snackar om varma drycker och längtan efter ett varmt mysigt bad. Om små bakelser på filmkvällar och levande ljus. Längtan efter julen och såklart, att jag äntligen fyller år efter att spenderat hela året till att se när alla mina andra vänner har firats.
Ja ni, vet allt det där. Fast jag är galet rädd också. För mörkret och kylan som alltid letar sig hela vägen in i mig. För allt det dystra, för kalla kvällar som börjar fyra på eftermiddagen och allt det där. Jag är lite rädd för mig själv och hur jag alltid blir på den delen av halvåret. Deppig och otrevlig mot alla i min närvaro.
Tusan också. Jag vill nog inte ha vinter ändå..




(Bilden är tagen från Jonnacronberg.blogg.se)

Har suttit hela dagen och tittat på hästhoppningens lagtävling. Tycker oftast det är ganska tråkigt, men idag har det minst sagt varit terapi. Sitta där, lära sig banan, låtsas att man vet vilka alla hästarna är och heja på Sverige som fan. Så satt jag i tre timmar i streck, om inte mer. Galet skönt. Sen snodde jag lite glass från jobbet och en underbar päron loka. (Hehe ingen reklam).
Det jag ville komma till var att jag helt enkelt är på bättre humör nu. Tror jag. Och det känns skönt. Väl. Så ja, vi hörs. Nog.


(Bilden tagen från sverigesradio.se)

Jag ska på Kent-konsert på lördag. Jag längtar som fan och kunde inte behövt det mer än vad jag gör nu. Jag vill ha solsken, dunkande basgångar och texter som berör. Jag vill ha trängsel med människor som just i den stunden är mina bästa vänner, de jag har mest gemensamt med i hela världen och de som älskar precis samma som jag. Jag vill ha skrik, gråt och glädje. Jo, jag vill verkligen ha en Kent-konsert att avsluta sommaren med. Och det är precis vad jag kommer få. Tre dagar kvar.

Okej, efter en liter tranbärsjuice och timmars av the sims-spelande och springande fram och tillbaka på toan börjar det nu kännas aningens bättre.

Vad ska man säga. Jag har urinvägsinflammation. Just my luck. Det gör fruktansvärt ont, och här står jag på jobbet och försökker stå rakt upp trots att magen fortfarande krampar och jag behlver gå på toa var tionde minut. Är det nu man ska säga Fuck My Life?

Vaknade klockan halv fem i natt, efter ynka två timmars sömn, och hade såna kramper i magen att jag helt enkelt inte kunde somna om.

Och där tog strimmorna av ljus slut. Helvetes jävla skit.
Jag skulle bara vilja skriva hela detta inlägget fullt med svordommar, bara en hel sida med rikitgt grova ord i alla språk jag kan och inte kan, söka på googe translate efter fler äckliga ord och sen bara skriva dom, ett efter ett.
Jag kommer snart göra det igen. jag känner det på mig, att om det fortsätter såhär med min idiot till pappa så kommer jag väldigt snart packa mina saker och dra igen. Rymma, sticka, lämna.
Problemet är att jag vet att det aldrig kommer funka hos mamma igen. Och det funkar inte här. Och det skulle inte funkat hos pappas ex. Och det funkar inte hos kompisar. Jag har absolut inget bra alternativ.
Det enda jag vet är att om det fortsätter såhär så kommer vintern bli lika jävlig som alla de förra.
Han skrek på mig igen. För första gången på typ ett år så skrek han. Ställde sig två dm från mitt ansikte och skrek så att han spottade, så mycket att ögonvitorna var röda på honom. Han beter sig som ett djur, och jag sitter i samma bur som honom. Fucking pisshelvete.

Nu förstår ni kompisar, nu är jag på dikussions-humör.
Och det jag hade tänkt göra är att prata om något som kan uppfattas heelt fel. Så läs nu noga innan ni börjar gapa på mig.
Människor är idag motsägelsefulla och falska. Människor säger att man får ha vilken kroppstyp som helst men fortfarande behandlas likadant som en smal tjej. Detta är inte sant.
Om en tjej har en rikitgt snygg figur (läs: smal midja, platt mage, runda bröst och rund rumpa) så spelar det egentligen ingen roll hur hon ser ut i ansiktet. Om en tjej har "kurvor" (läs: Mage som bullar sig när hon sitter, lår som går ihop, bröst som inte är som bollar och kanske en lite fyrkantig rumpa) så krävs det SÅ JÄVLA MYCKET av hennes utseende i ansiktet för att någon, både killar och tjejer ska kolla hennes håll.
Jag är avundsjuk på tjejer med riktigt fin figur, men jag har också kommit underfund med att jag aldrig kommer kunna se ut som dem.
Det är detta vi ska börja fokusera på istället. Vi har alla olika medfödda fördelar. Jag är social, därför ser människor åt mitt håll, vissa är smala, därför ser människor åt deras håll och andra har fint hår, vilket gör så folk kollar åt deras håll. Svårare än så är det inte, men sluta förneka att många ger smala människor en fördel i sina första intryck.
Sluta koncentrera er på att sudda ut ideal och börja fokusera på vad som är varje individs fördel, är ändå inte detta det största steget till att vara mindre utseendefixerad? Snarare än att försöka skaffa något plus-size ideal som fortfarande kommer kallas plus?


(Bild från iform.se)

Ibland, när jag vaknar på morgonen så känns det som att jag inte har sovit överhuvudtaget. Känslorna stormar i mig och den utvilade, trötta men samtidigt lugna känslan som man borde känna när man vaknar i sin varma säng är som bortblåst.

Okej, tänkte bara meddela att jag lever. Fast å andra sidan är det knappt. mår så jävla dåligt idag, bara mår illa så fort jag sitter eller ligger och har bara sovit i två timmar så jag är fruktansvärt trött. Så ja, nu vet ni vad jag har gjort idag. Typ inte ett piss. vi hörs imorgon kompisar, ville bara visa ett livstecken >.

Så nu har en vardagsvecka gått och med den mitt nya matschema. Imorgon och söndag får jag ju äta vad jag vill. Det har dock inte gått riktigt som jag tänkt, jag har bara ätit grapefrukt och ägg till frukost en enda gång, andra gånger har det blivit annan frukt, youghurt eller en vanlig macka. Sallader till lunch har dock gått jätte bra. Jag har skött mig suoer och jag älskar verkligen att äta sallad till lunch, det är precis lagom.
Dessutom har jag börjat räkna kalorier. Jag äter ungefär 1000-1200 kalorier om dagen och jag går faktiskt aldrig hungrig någon längre tid. Jag äter på ganska fasta tider och jag promenerar i snabb takt till och från jobbet vilket ger 60 minuters motion om dagen, alltså precis som man ska ha.
Så det känns bra, nästa vecka ska jag försöka hålla mig mer ifrån kolhydraterna och äta min grapefrukt och ägg till frukost. Hörde dock att överkonsumerande av ägg var farligt? Någon mer som har hört om det?


(Bild från hallekis.com)

Igår gjorde jag något rikitgt korkat.
Jag var mer blåögd än vad jag någonsin varit och när jag blev erbjuden skjuts av tre främmande killar tackade jag ja.
En av killarna hade redan varit hos mig och frågat om jag hade tändvätska i kiosken, det hade jag inte, men han sa att jag jätt gärna fick komma och grilla med dem senare, det gjorde jag inte.
Istället stannade jag längre på jobbet, njöt av solnedgången och skrev lite.
Men när jag skulle gå hem var de också påväg, de frågade var jag skulle och om jag skulle gå hela vägen. Jag svarade och sa att ja, det gör jag varje dag.
Men halva vägen till bussen (som är en 3 km lång väg med enbart skog runtomkring) stannade en bil bredvid mig. Det var dem och de ville gärna ge mig skjuts, de tyckte synd om mig. Och självklart vet jag bättre, jag sa nej massor av gånger, men något i mig, något som ville ha spänning skrek. Tillslut sa jag okejdå och de körde mig hela vägen hem. I bilen frågade jag vad de hette och hur gamla de var, de var i 20-årsåldern och bodde ganska nära stan. De förstod att jag satt med min mobil framme hela tiden och skojade om att de också skulle varit spända om de hade satt sig i en bil med tre främlingar. Den ena av dem flirtade lite, ville gå ut och äta och sa att jag skulle bjuda på gass nästa dag.
Men tillsut var jag hemma. De ville köra mig till dörren, och de gjorde de också, men jag gick inte in. Ville inte visa var jag bodde, och när de körde förbi mig igen efter att de vänt bilen frågade de när de skulle få mitt telefonnummer. -Imorgon, sa jag, när ni kommer och ska ha glass.
Så nu sitter jag här, glad att inget hände och vet inte helt vad jag ska säga till dem när de dyker upp. "Jag har pojkvän, jag utnyttjade bara er för att få skjuts hem." Nä, kanske inte så rått.

På något sätt kändes det coolt att sitta där, att våga ta risker, att inte riktigt veta vad som ska hända. För ett litet tag kändes det som att jag var med i en film och var den tuffa tjejen som kunde ta sig vart hon vile i världen, bara hon var trevlig. Kanske får jag till och med en liten kick av att utsätta mig för farliga situationer. Men direkt efetr det gav jag mig själkv en mental örfil. Om någonting skulle hända skulle jag inte haft någon annan i hela världen att skylla på utom mig själv. Jag ska aldrig någonsin göra om det här.

Svartsjuka är en sjuka jag lider ganska allvarligt av. Ganska allvarligt och ganska ofta.
Jag hatar själv när den där känslan väller i mig, jag blir bitter, tjurig och svår att ha att göra med. Jag vill inte säga varför jag är sur och hur han än försöker fixa det så blir det inte bra nog ändå, för han har ju redan gjort fel från början.
Det är absolut inte så att jag blir arg om han pratar med en annan tjej, han får gärna ha tjejkompisar och prata med dem. I utbyte mot att jag vet ungefär vad de pratar om. Och om det finns en enda liten sak jag stör mig på så blir det problem. Varför pratar hon inte med mig men vill bli bästa vän med min kille? Varför pratar de så mycket om sex? Är hon ens medveten om att han har pojkvän? Varför ler hon alltid och slänger med håret när de tittar på varandra? Varför är han borta hos henne istället för mig? Varför är hon sötare än mig? Varför är hon smalare än mig? Tänk om hon tycker att han är snygg och vill ha honom? tänk om han i hemlighet också tycker hon är snygg?
Alla dessa frågor virrandes i huvudet på samma gång, samtidigt som en obehaglig känsla slår rot hela vägen nerifrån magen och upp i halsen.
Jag vill verkligen inte säga något. För om jag gör det så vet jag att han ändrar sitt beteende bara för att jag är där, för att jag säger till honom. Jag kan inte släppa den där lilla detaljen jag störde mig på från början, för den har ju fortfarande infunnit sig. Och den skulle även gjort det när jag inte var där, och fortsatt om jag inte sa till.

Jag vet inte om det har med osäkerhet att göra. Jag är inte speciellt osäker i mig själv.
Jag tror det handlar mer om att jag inte vill att någon annan ska se det jag ser i honom, jag vill ha det för mig själv. Jag vill inte att han ska få henne att skratta med samma humor jag gillar och jag vill inte att någons ögon ska möta hans och förstå vad jag ser i dem. Jag vill inte heller att han ens ska titta åt ett annat håll än mitt.
Jag är fruktansvärt uppmärksamhetskrävande, speciellt från någon som är så nära.
Men det är inte kul att leva med denna sjukan, och så länge man är kär så finns det heller inget som kan bota den.

Så igår hade jag lite panik över pengar.
Så vad gör man då? Söker ett jobb.
Vad händer då? Man får arbetsintervju tills imorgon.
Det kallas massa tur och lite flyt. Dock är det inget drömjobb precis, telefonföräljare är väl inte kända för att vara de mest populära människorna här på jorden. Men jag vet vad som krävs och hur det går till eftersom jag redan jobbat på ett liknande ställe. Jag ber till högre makter om att detta stället inte ska vara ett likadant slaveri, för då kommer jag minsann inte börja, hur desperat jag än är.
Det är otroligt hur jag kan sitta i en kiosk för 55 kr/h medan min kompis som är lika gammal som jag kan sitta på exakt samma jobb, bara ett annat ställe för det dubbla, alltså 110 kr/h.
Världen är orättvis. Det börjar gå upp för mig mer och mer för varje dag. Men på något konstigt sätt så gör det mig bara ännu mer taggad. Nu jävlar ska jag tjäna ihop mina egna pengar och bli stolt över mig själv. För varenda sak jag kommer ha har jag tjänat ihop till själv. Inte mina föräldrar eller släkt, utan jag. ensam.
Och det är faktiskt mer drivande än vad jag kunde tro.

Jag har suttit och räknat lite på min framtid. Räknat framtid i pengar. Hur min ekonomi kommer se ut det närmaste året.
Och herregud. Jag behöver ett jobb.
Om jag har räknat rätt så har jag 50.000 att punga ut med nästa år. Körkort, studenten och sen bartenderskolan. Min mamma vägrar hjälpa till, det sa hon samma dag som jag flyttade från henne och började skolan där pappa bor. "Nu är du hans ansvar, även ekonomiskt, jag kommer inte ge din dina undansparade körkortspengar förrän du har flyttat därifrån." Japp, det var så hon sa och eftersom att det är ganska svårt att hitta bostad som studerande så har jag fått vinka hejdå till mina körkortspengar och betala det själv. För körkort måste jag ha, även om jag bor hemma.
Så ja. Nu sitter jag här och tittar på min lista. Jag har lite olika alternativ, men jag tänker inte hoppa över en av dessa tre saker. Det är min framtid och framtid kostar tydligen pengar.

(bilden är från tjanapengar.blogspot.com)