Honestly No Idea!

Ensamhet. En sjuk jävla känsla som sitter så långt inuti mig att ingen någonsin kan vidröra den. Jag är omringad av människor. De tycker om mig. De vill vara med mig, de ger mig sin tid, några få procentenheter av deras liv. Jag är någon för dem. 

Människor är till och med dumma nog att inbilla sig att jag skulle bli en bra rumskamrat, att det skulle varit trevligt att dela bostad med mig. 

Att människor ens skulle få för sig att tänka den tanken visar hur långt det är kvar innan någon känner mig fullt. Ingen skulle påstå att det skulle varit trevligt att bo med mig om den skulle känt mig. 

Min migränliknande huvudvärk som varade i två dagar är inte på grund av för mycket stress. Den satte sig i mitt huvud för att skrika att för många tankar cirkulerar alldeless för snabbt. Mitt humör skiftar på tok för snabbt. Mina relationer blir lidande, jag går från en person till nästa. Självklart har jag börjat fatta att det inte är dem det är fel på. Det är jag. Jag måste sluta fred med mig själv och låta någon se allt, utan att skämmas så förbannat mycket. 

 

Men jag vågar inte. Och därför kommer jag fortsätta känna denna eviga ensamhet. Känslan av att inte bli förstådd, att inte räcka till och känslan av att hela tiden behöva bevisa någonting. 

Jag måste själv förstå mig innan jag ber någon annan göra det. Jag hoppades en gång att en annan person skulle kunna berätta för mig vem jag var, i min totala förvirring inbillade jag mig att det bästa sättet att lära känna mig själv skulle vara att se mig själv genom någon annans ögon, låta denna förklara för mig vad alla andra ser. 

Men man ser ju inte vad någon annan känner. Ingen kan någonsin se hur mina känslor flyger och flänger i min kropp. Jag måste själv tygla dem. Så långt har jag åtminstone kommit i mitt funderande nu. Men den eviga frågan är HUR. Hur hurhurhur. Huuuur ska jag förstå mig själv? Och hur ska jag då kunna förvänta mig att någon annan ska förstå mig? och hur ska jag då komma ifrån min jävla ensamhet? 

Hur.